Alla som känner mig vet mycket väl att det enklaste sättet att få mig riktigt engagerad i något är att involvera någon typ av teknik. Det kan vara en pryl, en app eller i stort sett vad som helst som utlovar en genväg till något som jag egentligen vill göra, men är för lat för att engagera mig i.
Senaste prylen lystrar till det poetiska namnet OBH Nordica Breadmaker Inox 6544. Du som inte sov dig genom alla lektioner i engelskan fattar genast att jag har skaffat en bakmaskin.
Den här manicken utnämndes till årets julklapp 1988. Då var jag 20 år och kunde knappast tänka mig något mer ointressant och töntigt än en bakmaskin. Bakmaskinen har i många år hånats, bespottats och lyfts fram som det slutgiltiga exemplet på en extremt onödig pryl. Personligen lider jag av en sjuklig och skräckblandad ambivalens inför bakning. För mig utlovar bakmaskinen en framkomlig väg till en himmel fylld av färska frallor och härligt grovt rågbröd. Jag kommer helt enkelt att bli en bättre människa om jag bakar.
OBH Nordica Breadmaker Inox 6544 har bott hos oss i några månader nu. Vi hade det svårt i början. Kom inte överens alls. Jag kände att hen inte levererade det som utlovats. Brödet blev stabbigt, särskilt när man försökte göra härligt nyttigt grovbröd, och den lilla knådarpillemojen i botten av baktråget satt alltid stenhårt fastgjuten i bakverkets botten.
Min oro för ljudnivån under själva bakprocessen, var dock helt obefogad. Processen går förbluffande tyst och stillsamt. Vilket är tur, eftersom både vårt och Lilla Larssons sovrum ligger i anslutning till köket.
Ett problem kvarstår dock: PIIIPandet!
PIIIPandet är helt outhärdligt irriterande och får mig att tro att produkten designats av Professor Kalkyl. Eller så är alla på OBH Nordicas produktutvecklingsavdelning avdankade gamla heavy metal-roadies med kroniska bullerskador. Ingen människa med normal hörsel kan tycka att ljudet från OBH Nordica Breadmaker Inox 6544 är rimligt i något avseende.
Maskinen piper när man startar den, den piper vid varje knapptryck och den piper när den är klar. I de allra flesta program piper den dessutom mitt i. Ljudet är så obegripligt högt och gällt att man är rädd att grannarna ska ringa störningsjouren. (Jag bor i villa, och närmsta grannen är farbror O. Han är 85 och har hörapparat. Ni fattar.) Avslutningspipet är dessutom en entonig liten konsert som håller på helt omotiverat länge. Det känns lite som att någon sågar en i själen med en trubbig fogsvans.
Manualen ger ingen tröst. Där slås helt enkelt fast att det inte går att stänga av ljudet, och inte heller sänka volymen.
Helt vansinnigt, särskilt när marknadsföringen lutar sig tungt på argumentet “Vakna upp till doften av nybakt bröd”. (Men först chockar vi skiten ur dig med en pipkonsert!)
Min irritation över pipandet var gigantisk i början. Egentligen kanske jag borde lämnat tillbaka maskinen, men jag är en lösningsorienterad person. Efterhand har jag börjat se bakmaskinen lite som en vän. En god vän som pratar alldeles för högt och ofta helt i onödan, men som besitter andra mycket goda egenskaper. Gradvis har jag förlikat mig med pipandet, samtidigt som jag hittat strategier för att undvika det så mycket det går.
Hela skafferiet är fyllt av allsköns påsar med allt från majsmjöl till Manitoba Cream. Jag experimenterar glatt, oftast med ganska nedslående resultat. Det blir inte alls som jag tänkt mig. Som tur är smakar nästan allt bra när det är nybakt. Familjen har tålamod och jag kan manövrera mig fram till vad som funkar och inte.
Senaste experimentet var källjästa frukostfrallor. Jag gjorde degen i bakmaskinen efter det här receptet igår kväll, och det blev inte särskilt imponerande. Små fula klumpar som knappt jäst alls. Kanske var det för kallt i kylen. Kanske skulle de behövt stå några timmar till. Kanske tog jag för mycket av det grova mjölet.
Jag vet inte.
De smakade i alla fall bra, och jag kunde servera IT-mamman nybakta frallor med marmelad och kaffe på sängen. Vilket var tur, eftersom jag en stund senare insåg att vi båda glömt att det är vår 25-åriga förlovningsdag idag.