En ny vän i köket

Alla som känner mig vet mycket väl att det enklaste sättet att få mig riktigt engagerad i något är att involvera någon typ av teknik. Det kan vara en pryl, en app eller i stort sett vad som helst som utlovar en genväg till något som jag egentligen vill göra, men är för lat för att engagera mig i.

Senaste prylen lystrar till det poetiska namnet OBH Nordica Breadmaker Inox 6544.  Du som inte sov dig genom alla lektioner i engelskan fattar genast att jag har skaffat en bakmaskin.

Den här manicken utnämndes till årets julklapp 1988. Då var jag 20 år och kunde knappast tänka mig något mer ointressant och töntigt än en bakmaskin. Bakmaskinen har i många år hånats, bespottats och lyfts fram som det slutgiltiga exemplet på en extremt onödig pryl. Personligen lider jag av en sjuklig och skräckblandad ambivalens inför bakning. För mig utlovar bakmaskinen en framkomlig väg till en himmel fylld av färska frallor och härligt grovt rågbröd. Jag kommer helt enkelt att bli en bättre människa om jag bakar.

OBH Nordica Breadmaker Inox 6544 har bott hos oss i några månader nu. Vi hade det svårt i början. Kom inte överens alls. Jag kände att hen inte levererade det som utlovats. Brödet blev stabbigt, särskilt när man försökte göra härligt nyttigt grovbröd, och den lilla knådarpillemojen i botten av baktråget satt alltid stenhårt fastgjuten i bakverkets botten.

Min oro för ljudnivån under själva bakprocessen, var dock helt obefogad. Processen går förbluffande tyst och stillsamt. Vilket är tur, eftersom både vårt och Lilla Larssons sovrum ligger i anslutning till köket.

Ett problem kvarstår dock: PIIIPandet!

PIIIPandet är helt outhärdligt irriterande och får mig att tro att produkten designats av Professor Kalkyl. Eller så är alla på OBH Nordicas produktutvecklingsavdelning avdankade gamla heavy metal-roadies med kroniska bullerskador. Ingen människa med normal hörsel kan tycka att ljudet från OBH Nordica Breadmaker Inox 6544 är rimligt i något avseende.

Maskinen piper när man startar den, den piper vid varje knapptryck och den piper när den är klar. I de allra flesta program piper den dessutom mitt i. Ljudet är så obegripligt högt och gällt att man är rädd att grannarna ska ringa störningsjouren. (Jag bor i villa, och närmsta grannen är farbror O. Han är 85 och har hörapparat. Ni fattar.) Avslutningspipet är dessutom en entonig liten konsert som håller på helt omotiverat länge. Det känns lite som att någon sågar en i själen med en trubbig fogsvans.

Manualen ger ingen tröst. Där slås helt enkelt fast att det inte går att stänga av ljudet, och inte heller sänka volymen.

Helt vansinnigt, särskilt när marknadsföringen lutar sig tungt på argumentet “Vakna upp till doften av nybakt bröd”. (Men först chockar vi skiten ur dig med en pipkonsert!)

Min irritation över pipandet var gigantisk i början. Egentligen kanske jag borde lämnat tillbaka maskinen, men jag är en lösningsorienterad person. Efterhand har jag börjat se bakmaskinen lite som en vän. En god vän som pratar alldeles för högt och ofta helt i onödan, men som besitter andra mycket goda egenskaper.  Gradvis har jag förlikat mig med pipandet, samtidigt som jag hittat strategier för att undvika det så mycket det går.

Hela skafferiet är fyllt av allsköns påsar med allt från majsmjöl till Manitoba Cream. Jag experimenterar glatt, oftast med ganska nedslående resultat. Det blir inte alls som jag tänkt mig. Som tur är smakar nästan allt bra när det är nybakt. Familjen har tålamod och jag kan manövrera mig fram till vad som funkar och inte.

Senaste experimentet var källjästa frukostfrallor. Jag gjorde degen i bakmaskinen efter det här receptet igår kväll, och det blev inte särskilt imponerande. Små fula klumpar som knappt jäst alls. Kanske var det för kallt i kylen. Kanske skulle de behövt stå några timmar till. Kanske tog jag för mycket av det grova mjölet.

Jag vet inte.

De smakade i alla fall bra, och jag kunde servera IT-mamman nybakta frallor med marmelad och kaffe på sängen. Vilket var tur, eftersom jag en stund senare insåg att vi båda glömt att det är vår 25-åriga förlovningsdag idag.

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn
20140624-083340-30820244.jpg

Pilsnerkorvens dag

Det visste du kanske redan? I så fall är du välinformerad, för efter vad jag förstått så är detta en helt ny företeelse.
Folket på Scan, som äger varumärket, fickk idén i samband med Kanelbullens Dag. Kopplingen är inte så svår att se, kanske…
Personligen är jag måttligt förälskad i pilsnerkorven, trots att jag gillar både pilsner och korv. För mig är det snarast en bekvämlighetsprodukt som man tar med när man ska ut och campa, paddla eller liknande. Väldigt smidigt att bara sticka ett hål upptill i burken och sedan bara ställa den rätt i elden där den får stå och puttra en stund.
Sedan kan man alltid ha synpunkter om det här fenomenet med “ett-specifikt-livsmedels dag”. Kanelbullens dag var ett smart drag, men alla som nu försöker upprepa succén tar en risk att bli betraktade som härmapor.
Pilsnerkorvsgänget har dock valt en mycket snart tidpunkt, precis när campingsäsongen står för dörren. Dessutom tänker man fira med att åka till Visby och bjucka vurre i Almedalen. Det borde kunna ge en viss spridning. 20140624-083258-30778396.jpg

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

Snart är det Baddarsäsong igen

baddareLäser i Göteborgs-Posten att Göteborgs Kex kommer dra igång vårens produktion av Baddare nästa vecka.

Denna nyhet delar sannolikt upp er läsare i två väldigt tydliga delar: en grupp som känner pulsen öka en smula, medan hjärnan raskt scannar igenom den kommande veckans begivenheter för att se om det eventuellt går att klämma in ett besök i Kungälv – och en del som med pannan i djupa veck frågar sig: vaddå Göteborgs Kex? Baddare är ju ett simmärke?

Baddaren är lite av ett legendariskt fenomen i Göteborgstrakten. Förr om åren fanns det chokladtäckta skum- och rånkexet i hela Sverige, men även då sålde det knappt utanför Västra Götaland.

Så Göteborgs Kex plockade bort det ur sitt ordinarie sortiment och gjorde det till en specialprodukt som numera bara säljs i företagets fabriksbutik Bräckboden. I Bräckboden säljs normalt sett andrasortering från fabriken, produkter som inte håller måttet för butiksförsäljning på grund av förpackningsfel eller småskador i produktionen.

Produktionen av Baddaren sker två gånger om året. Efterfrågan är enorm, och i år har Göteborgs Kex beslutat sig för att göra en större laddning. Nio ton – nytt rekord. Från onsdag finns Baddare att köpa i Bräckboden.

För dig som fortfarande yrar om simmärken och sånt: Själva kexet består av en waferbotten. Ovanpå den ligger ett skum med lite arraksmak och sedan är allt täckt av ett tunt lager ljus eller mörk choklad. Lite grand som krokofanter fast utan strössel.

Personligen är jag egentligen inte jätteförtjust i Baddare. Men det är en nostalgigrej som för mig tillbaka till en tid med skrubbsår på knäna, klätterträd och kojbyggen.

Så det finns en hel del som talar för att Magic och jag tar en liten övningskörning söderut, och kanske råkar passera “Kexen” som fabriken kallas i folkmun.

PS: Jag hade såklart gärna lagt in en länk till GP:s artikel. Men det går inte. Om du vill veta varför – fråga GP :) DS

Dela:
  • Print
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Diigo
  • email
  • LinkedIn

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.