Salt

Tänkte bara tipsa om att jag kommer att prata på ett frukostseminarium hos kommunikationsbyrån Jerlov i Göteborg den 18 mars. Ämnet är “Mat i de sociala medierna.” Du kan läsa mer och anmäla dig till seminariet här.

Och om du bor i Dalsland, och är medlem i Företagarnas Riksorganisation, så kanske vi ses på årsmötet på onsdag? Det blir prat om sociala medier då med.

Arla drar igång en tävling för att utse Sveriges nationaldagstårta. Själv är jag ingen tårtbagare att tala om, även om jag faktiskt lyckats få till det någon enstaka gång. Men du kanske är det? I så fall ska du kanske lämna in ett bidrag till tävlingen, så har du chansen att vinna ära och berömmelse.

Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt om den här tävlingen kommer att bli nån braksuccé. Första priset, en dag med Årets Konditor 2009, Conrad Tyrsén, är inget som får min puls att öka, i alla fall. No offense, Conrad! Du är säkert jättetrevlig och duktig på det du gör, men… Ja, du fattar.

Sen är det en sak till som gör mig skeptisk på det här surgubbsaktiga viset: Nationaldagen itself. Det är ju en synnerligen fisljummen företeelse. Den känns mest som ett påbud från påvar och potentater. De flesta svenskar vet inte ens varför vi firar. De är mest sura för att Annandag Pingst blev bortbytt, eftersom man då inte får vara ledig från jobbet två år av sju.

Jag tror inte det äts så mycket tårta i Sverige på nationaldagen. Tror snarare att det spikas trall, oljas utemöbler och planteras i rabatter. En extra arbetsdag som vid gott väder avslutas med – just det: grillning.

Men jag kan mycket väl ha fel, så klart. Vi kan ju hoppas! Och som sagt, har du ett bra recept, ska du såklart vara med i tävlingen.

Findus har lanserat en ny produktserie som heter Fish & Crisp. Jag har testat den på mig själv och min familj, och utfallet är kristallklart: Vi gör vågen. Det här är fiskpinnar de Luxe. Fiskpinne 2.0 – en välbehövlig uppdatering av den gamla barnfamiljsfavoriten.

Det handlar mycket om fraset, förstås. Fish & Crisp har en frasig skorpa, som faktiskt på riktigt för tankarna till en av mina stora kulinariska svagheter: Fish & Chips. Enkelt att tillaga, bara ned i en ugnspanna eller på en plåt med bakplåtspapper och in u ugnen cirka en kvart. Sedan är det klart.

Findus spelar dessutom ut hela registret för att veva in mig: fiskråvaran är MSC-märkt och man har även klämt dit den egna märkningen Fish for Life. Union Jack på kartongen biter också på en anglofil som mig.

Har jag inget negativt att säga om den här produkten?

Jo, det har jag. Jag tillhör inte de som anser att alla e-nummer ska utrotas, men ingrediensförteckningen på Fish & Crisp innehåller ändå lite för mycket saker som jag inte hade använt själv.

Och den stora svagheten är tyvärr andelen fisk i produkten. Den ligger runt hälften. Fiskpinnarna innehåller 48 procent fisk, de två andra produkterna i serien ligger på 52 respektive 53 procent. Eftersom många föräldrar (inklusive jag själv) köper den här typen av produkter för att lindra det dåliga samvetet över familjens alltför låga intag av just fisk, så känner man sig lite dragen vid näsan när man ser de här siffrorna.

priset är också en smula högt. Jag brukar visserligen predika att man inte ska stirra för mycket på priset, men i detta fallet hade man kanske önskat sig en lite mer aggressiv prissättning.

Provsmakade just senaste varianten av Bravo Friscus:

Som de flesta juicer med smaker av typen tropisk, exotisk och så vidare, så är det väldigt mycket ananas i smaken. Fine with me, jag gillar’t. Men man ska vara medveten om att detta, som så många av alla andra typer av blandjuicer på marknaden, i största utsträckning är en smaksatt äppeljuice. Äpplen är relativt billiga och en robust råvara som man kan göra rätt mycket med.

Den här juicen är inte lika söt som många andra produkter i genren, och det tycker jag är bra. Annars smakar det som sagt mest ananas med en liten touch av äpple. Inte übertropiskt, om du frågar mig…

Sedan finns det förstås en annan aspekt, som är den verkliga anledningen till att jag överhuvudtaget köper den här juicen: bacillerna. Bravo Friscus innehåller en aktiv bakteriekultur som förebygger förkylningar. Jag ska inte orda för mycket om det, men jag kan nog säga att vi sett en viss effekt i vår familj.

Fantastiska TED är en ständig källa till ny kunskap. I år har organisationen tilldelat Jamie Oliver TED-priset, och som en del av belöningen får han hålla ett önsketal. Jag tycker du ska lyssna. Det är både underhållande, lärorikt och intressant:

Om du har en iPhone och vill testa Arlas nya applikation “Keldas 15-minutersrecept”, kan du skicka ett mejl till adrian@prontocommunication.se. Om du är snabb, kan du få en presentcheck på 100 kronor, som du kan köpa Keldaprodukter för.

Jag blev tillfrågad om jag ville testa, men eftersom jag redan skrivit ett test av aoolikationen åt Macworld, kändes det lite tokigt. Så vi kom överens om att göra såhär istället.

Adrian delar ut checkar “så långt lagret räcker.” Om du testar, skulle det vara jättekul om du ville höra av dig framöver och säga vad du tycker om applikationen. Så här ser den ut, förresten:

Starbucks kommer till Sverige. Jag fick just en inbjudan till öppningen av den första enheten på Arlanda, men det lär knappast bli så att jag flyger till Stockholm för att dricka kaffe. Inte ens när det vankas Starbucks.

Många kan nog förledas att tro att vårt land nu kommer att dränkas i Starbuckskaféer. Har man till exempel varit i London, eller någon större amerikansk stad, kan man lätt förledas att tro att det snart kommer att finnas Starbucks i varje gathörn även i Sverige.

Så kommer det inte att bli, tro mig.

Det finns flera faktorer som gör mig mer eller mindre tvärsäker på detta.

Den svenska marknaden kryllar redan av kaféer av Starbucks-stuk. Espresso House är nog den som bäst lyckats muta in det segment som Starbucks har på andra platser. Till och med i min lilla by finns en Espresso House.

Starbucks kommer i Sverige att drivas av SSP, ett bolag som specialiserat sig på att driva försäljning av mat och dryck på främst flygplatser, tågstationer och liknande platser.

Eftersom SSP är ett stort företag, där Starbucks bara är ett licensavtal bland många andra (StreetFood, UpperCrust, O’Learys, TGIF osv), så finns det ingen stress-strategi av typen “Vi ska öppna 100 enheter de närmsta tre åren.” (En sådan strategi har däremot Espresso House.)

Den svenska Plan- och Bygglagen gör att det kan vara ganska marigt att expandera som man vill.

Min slutledning blir därför att det inom de närmsta åren säkerligen kommer att öppnas flera Starbucks på Arlanda, Landvetter, Stockholms Central och Göteborgs Central. Möjligen kommer man även att kika på Malmö Central (men knappast Sturup) och Knutpunkten i Helsingborg.

Men i ditt gathörn lär det dröja innan du får se den efterlängtade skylten. Tyvärr.

Jag vet inte om ni följt turerna kring Ica-Stigs Twitterkonto. Det är en ganska salig röra, och Ulrika Good hamnade häromdagen mitt i alltihop. Om du är intresserad av det hela, tycker jag du ska läsa hennes inlägg här, och hennes uppföljande tankar här.

Själv har jag ofta framhållit Ica-Stig som det kanske mest lyckade exemplet på svenska företag som använder Twitter i sin kommunikation. Genom Ica-Stigs twittrande har man kunnat hålla en personlig ton och samtidigt byggt vidare på sitt varumärke i de sociala medierna.

Men så hände detta:

Det där är bara en liten bit – resten har jag censurerat bort på grund av… ja, ni fattar. (Inom parentes ska kanske tilläggas att Ulrikas uttalande om sexuella trakasserier inte var så allvarlig menade.)

Efter debaclet med Twitterkontot hopar sig frågorna på ett fullständigt häpnadsväckande sätt. Plötsligt framstår Ica inte alls som ett progressivt företag med koll på de sociala medierna, utan som ett socialt mediahaveri, ett företag som helt missat tåget.

Den centrala frågan är såklart: vem registrerade in kontot från första början? Mycket tyder på att det varit en person som agerat utan sanktion från Icas ledning. Det skulle också förklara varför Ica-Stig faktiskt kunnat hålla en såpass lekfull ton i sitt twittrande. Jag har själv reagerat många gånger – och imponerats av att ett företag lyckats hålla en så skön stajl utan att man blivit tagen i örat av överheten. Själv trodde jag vid ett tillfälle att ledningen faktiskt gjort detta, och lagt locket på. Jag skickade då ut en fråga på Twitter. Svaret kom blixtsnabbt, och ledde till en konversation som “Ica-Stig” avslutade med att konstatera att “…jag står i charken idag.”

Om kontot registrerats av en utomstående, så kommer följdfrågan på beställning: Varför har ingen reagerat? Varken Ica eller reklambyrån King tycks ha tagit någon större notis. Kan det verkligen vara så att de helt enkelt inte vetat om vad som hänt – på ett av världens snabbast växande sociala nätverk?

Och slutligen, en fråga som kanske är ännu mer intressant: varför finns kontot fortfarande kvar?

Den är såpass ny att det inte finns någon info på Göteborgs Kex webbplats. Jag råkade bara få syn på den när jag för ovanlighetens skull tog en inköpsrunda på Ica Maxi i Kungälv – som av en slump dessutom råkar vara Göteborgs Kex hemstad.

Plötsligt stod den bara där. På änden av en gondol, sådär förrädiskt att man inte skulle kunna missa:

Ja, ni fattar.

Stellan kan inte bara gå förbi en sådan sak. Jag har ju ett uppdrag. En skyldighet mot er, kära läsare, att informera om nytt i våra hyllor.

Så det åkte ner en förpackning i vagnen. Idag har jag en snorig Liten Larsson här hemma hos mig, och då måste man ju ta en liten fika. Som ett litet avbrott i Barnkanalens oavbrutna ljud- och bildkuliss, sådär.

Jag öppnade Ballerinaförpackningen, och först nu observerade jag den lilla texten under produktens namn. Ser ni?

“Doppa för bästa smak”

Doppa! Hehe, det är ju underbart. Tillbaka till Hedenhös tid, som en gammal tandlös gubbe. Tänkte jag.

Nu har jag doppat.

Jag vet inte vad jag ska säga…

…mer än att Ballerina Kladdkaka i sällskap med en kopp kaffe med stor sannolikhet utgör ett påtagligt hot mot min hälsa och min ambition att gå ned i vikt. Den är god odoppad, men efter en visit i koppen förvandlas den lilla kakan en förbluffande välbalanserad variant av den klassiska njutningskombon av kaffe och choklad.

Jag vågar helt enkelt inte köpa den igen. För mitt eget bästa.

Min gode vän Raz plockar upp en stafettpinne från Tre tjejer i köket, och jag känner att jag kanske kan hänga på denna.

Det handlar om skämsmat. Mat som man skäms över att man äter, helt enkelt. Personligen är jag inne i en rätt asketisk period, med ambitionen att göra mig av med sådär en 15 kg överflödigt späck som pryder min kropp. Det går rätt långsamt, men åt rätt håll. Eftersom jag knappt haft någon möjlighet alls att träna, på grund av tidsbrist och sjukdom, så är det mathållningen som är viktigast. Har slutat äta godis, och inledde i söndags en vit månad.

Men nu skulle det ju handla om skämsmat, och där faller varken godis eller alkohol in i mitt fall.

Min värsta skämsmat är något helt annat. En produkt som jag för något eller några år sen lovade mig själv att aldrig mer köpa – ett löfte som jag lyckades hålla ända tills min lokala Coopbutik vräkte ut ett parti för 15 kr kilot.

Då köpte jag två. Kilo, alltså.

Till mitt försvar ska sägas att jag faktiskt är avvand. När jag nu köpte och tillagade Scans färdiglagade köttbullar åt min familj, tyckte jag att smaken var på gränsen till obehaglig. Till Scans försvar ska sägas att det gäller inte bara deras köttbullar, utan även färdiglagade köttbullar av andra fabrikat.

I andra vågskålen finns ett betydligt tråkigare faktum: mina barn (åtminstone Legolas och Lilla Larsson) tycker fortfarande att det är industrikulorna som är “riktiga” köttbullar. Jag måste helt enkelt fila på mitt recept.

En viktig anledning till att jag ogillar de färdiga köttbullarna är sättet de tillverkas på, och främst det faktum att man kallar köttbullarna “färdigstekta” när det man egentligen gör är att koka dem i talg.

Men nu skickar jag bollen vidare till dig: vad är din skämsmat? Blogga, kommentera, twittra – bara vi får veta!