Det ska vara hembakt nuförtiden. Men tid att baka har man ju inte. Som tur är det finns det uppfinningsrika företag som lanserar smarta produkter för att lösa detta I-landsproblem. Ett sådant företag är Nybergs Bageri, som levererat den här typen av produkter till servicebutiker och kaféer ett tag.
Nu har företaget även lanserat konsumentvarianter av flera produkter. Jag har fått prover på flera stycken, och till Mors Dag “bakade” vi chokladmuffins och tog med till min mamma. De smakade helt ok, men lite industriellt. Inga kvardröjande sensationer, direkt.
Igår påbörjade en liten kylskåpsstädning, och då körde jag två av de andra produkterna i ugnen: Chocolate Pound Cake och och Lemon Pound Cake. Chokladkakan var riktigt, riktigt god! Saftig och mumsig, den försvann i ett nafs. Citronvarianten ska jag nog ta en liten flisa av strax, men den doftar ljuvligt och ser precis lika maffig ut som den bruna.
Att göra de här bakverken är busenkelt: i paketet finns en påse med smet och en form (eller formar, om det är muffins eller liknande). Klipp ett hål i påsen och spritsa ut i formen, sedan är det bara att ställa i ugnen. Kakversionen är nästan genialiskt enkel: deg i en korvliknande tub som bara skivas och läggs på plåten för gräddning.
Resultatet ser du här till höger. Funkar absolut, tycker jag. Men muffinsen var, som sagt, betydligt tråkigare.
Nybergs är förstås inte först i världen med detta. De är inte ens först i det Löfvingska hushållet, faktiskt. Vi har gjort det här förr, och därför tänkte jag bjuda på en riktig nostalgichock här: Magic och en riktigt liten Larsson bakar muffins. Året är 2007, och om du vill läsa hela inlägget så finns det här, dock har bilderna knasat till sig av nån anledning.
Imorse var jag hos PR-byrån Grayling i Malmö för ett föredrag om mat och sociala medier. Det var kul, och som vanligt är det nästan mest intressant att höra frågorna efteråt.
En fråga som dök upp idag, och som dyker upp väldigt ofta i de här sammanhangen, är tidsaspekten. Hur ska man hinna, och hur ska man kunna motivera för sin chef att man lägger tid på sociala medier som till exempel bloggar, Facebook och Twitter?
Frågan är i viss mån ryckt ur sitt sammanhang. De sociala medierna är en kommunikationskanal som måste vårdas på samma sätt som e-posten, telefonen och faxen.
Eller nej, förresten: faxen kan vi gärna skrota, tycker jag – men har din chef någonsin ifrågasatt att du ägnar tid åt att prata med kunder i telefon? Eller besöker dem, skriver brev eller skickar e-post till dem?
Tänkte nästan det. Så varför ifrågasätter man i så fall att du pratar med kunder (eller leverantörer, konkurrenter eller vem det nu kan vara) via de sociala nätverken?
Imorgon kommer jag för övrigt att hålla ett annat föredrag, om “Food Failures” hos Jerlov Kommunikation i Göteborg.
(Normalt sett brukar jag inte dubbelposta mina blogginlägg. Men jag tycker att det här hör hemma på både Salt och Blogtrain. Om du läst det på båda ställen – sorry.)
En ny reklamfilm från Arlas brittiska systerbolag. Den är rätt kul, men att slakta Guns ‘n Roses klassiker Paradise City på detta sätt, det är ju på gränsen.
Och sen är det ju detta med Anchor Butter. Visst, det är fina grejer, bra smör liksom. Säljs i stora mängder i Storbritannien. Men det sjuka med Anchor Butter är att det görs i Nya Zeeland, och fraktas sedan på båt tvärs över jordklotet. Det känns… lite konstigt, minst sagt.
…och nu finns faktiskt chansen! Nästa vecka kommer jag att hålla föredrag på två frukostseminarier, ett i Malmö och ett i Göteborg.
I Malmö, den 2 juni, kommer jag att prata om mat och sociala medier hos PR-byrån Grayling, om du vill komma och lyssna (och käka lite frulle, förstås) bör du dock anmäla dig rätt snart. Senast 28/5, antingen på Facebook (där kan du även läsa mer om seminariet) eller direkt via mejl till Grayling.
I Göteborg den 3 juni ska vi prata om Food Failures – matsatsningarna som gick åt skogen. Även här blir det frukost, och även här börjar det bli dags att anmäla sig – och även här (!) finns ett Facebook-event. Det går också fint att anmäla sig direkt via e-post till Jerlov. Seminariet hålls förresten i Jerlovs splitter nya lokaler på Korsgatan 24 i Göteborg.
Det vore superkul att träffas! Så häpp häpp – iväg och anmäl dig nu
Marabous chokladkakestrategi nuförtiden är ju tämligen kristallklar. Den stående frågan på utvecklingsavdelningen tycks vara: Vad kan vi hälla i?
I vissa fall funkar det utmärkt. Marabou Digestive är till exempel kanongott. I andra fall är det katastrof, som Marabou Sommar med små läbbiga jordgubbsbitar.
När det trillade ned ett smakprov på den senaste innovationen, Marabou Polka, i postboxen, skakade jag bara på huvudet med ett leende. What will they think of next?
Eftersom jag numera i stort sett avhåller mig från alla godsaker utom nötter, så har jag bara smakat två rutor Marabou Polka. Dessa två rutor smakade jag dock med desto större koncentration, för att kunna identifiera hur jag skulle formulera min sågning av produkten. Att det skulle bli en sågning var ju självklart…
Det var därför med stor förvåning som jag märkte att jag faktiskt gillade denna märkliga skapelse.
Riktigt mycket.
Den fick mig att associera till barndomens Marianne-karameller, med den där blandningen av karamellsötma, pepparmint och choklad. Men Marabou Polka har fått till balansen bättre, kanske beroende på att chokladen faktiskt är det första som landar på tungan medan Marianne har gömt det bästa på insidan.
Kommer jag att köpa igen? Nej. Men det beror inte på att den inte var god, utan att jag nu bestämt mig för att få ned mitt BMI till ett tvåsiffrigt belopp.
Först av allt: det är helt oacceptabelt att företag fuskar – vare sig det gäller de anställdas lön och arbetsförhållanden eller maten man serverar. Den bild som målas upp i SVT:s Dokument Inifrån är oroväckande, och kedjan har en hel del att ta itu med.
Men.
Det finns en sak som teamet bakom helt verkar ha “glömt bort” i sin granskning av McDonald’s. Det handlar om det faktum att McDonald’s är ett franchisingsystem, alltså en kedja av fristående företag som var och en sköter och ansvarar för sin egen drift och sina egna angelägenheter.
Samtliga dessa fristående företag dras över en kam i SVT:s dokumentär. Istället talas det konsekvent om McDonald’s som ett företag, och det fusk som avslöjats utmålas som nån slags company policy. Att restaurangerna drivs av enskilda företag nämns inte överhuvudtaget i SVT:s program. Istället redovisar man McDonald’s Sveriges vinst på 105 miljoner, och pratar om en koncern med ”…extremt tajta band till USA.”
Hur kan det ha blivit så? Känner SVT:s reportrar inte till detta?
Det har jag mycket svårt att tro. Men hela programmets upplägg och dramaturgi tycks gå ut på att måla upp en bild av ett girigt amerikanskt jätteföretag som utnyttjar svenska tonåringar och tvingar dem att sälja gammal mat. Återigen: det är inte försvarbart med den typen av beteende.
Men den som ställs till svars borde inte vara McDonald’s Sveriges personaldirektör, utan de enskilda franchisetagare som inte förmår se till att systemets regler efterlevs.
Therésia Erneborg driver bloggen Söta Saker. Hon håller också på att skriva en kakbok, och nu vill hon ha hjälp med att provabaka sina recept.
En slags korekturbakning, skulle man kunna säga. Provbakning för att se att recepten funkar i realiteten.
Om du är sugen på att baka något sött och smarrigt, och samtidigt göra Therésia en tjänst, gå in på länken ovan. Där hittar du instruktioner om hur du ska gå till väga för att få ett recept att provbaka.
Ja, du kanske tycker att jag tjatar om köttbullar. Det har varit några inlägg på det temat på sistone. Tjötar om köttbullar, änna.
Men efter att jag, under tung influens av min svåger Jonas, knåpat ihop det här receptet, har det blivit mycket köttbullar här i huset. Det har blivit en del av min repertoar.
Och förra veckan utspann sig följande konversation mellan mig och Mellisen (tidigare känd som Legolas):
“Var har du hittat det där receptet egentligen?”
“Det har jag knåpat ihop själv.”
“Ofta!”
“Ja, vadå, är det så konstigt?”
“Men du är ju typ ingen stjärnkock!”
Det var förstås någon form av komplimang, det där. Och uttrycket “ofta!” har du säkert hört. Om inte, kan jag informera att det används flitigt av tonåringar, och är sarkastiskt utrop som skulle kunna översättas: “Och det ska jag tro på?”
Idag blev det tjötbullar igen. Och då kläckte storebror Magic ur sig ännu en liten uppmuntran:
“När jag flyttar hemifrån vill jag ha det här receptet.”
Anledningen till att jag skryter så väldeliga är förstås att jag inte riktigt är bortskämd med goda vitsord från mina barn. Utom möjligen Magic. Så jag måste passa på att vältra mig lite medan jag har chansen…
Igår påbörjade en liten kylskåpsstädning, och då körde jag två av de andra produkterna i ugnen: Chocolate Pound Cake och och Lemon Pound Cake. Chokladkakan var riktigt, riktigt god! Saftig och mumsig, den försvann i ett nafs. Citronvarianten ska jag nog ta en liten flisa av strax, men den doftar ljuvligt och ser precis lika maffig ut som den bruna.
Marabous chokladkakestrategi nuförtiden är ju tämligen kristallklar. Den stående frågan på utvecklingsavdelningen tycks vara: Vad kan vi hälla i?
