Har äntligen gjort slag i saken och investerat i nytt ljud i huset. Det har jag gått och lurat på länge, men när Hifi-klubben ställde till med rea kunde jag inte hålla mig längre.

Denon Ceol Piccolo heter den lilla mojängen. Hyfsat digital sak med inbyggt Spotify, last.fm, Internetradio, AirPlay och så vidare. Glad i hågen började jag montera upp grejerna, när jag plötsligt får ett SMS av Magic (han fyller snart 18, förresten –  bara en sån sak) med följande lydelse:

går det att laga vår lp-spelare?

Jag svarar lite lagom undvikande. Den där vinylnostalgin som tycks råda lite här och där har inte bitit på mig. I mitt liv har jag spenderat mycket pengar på vinylskivor, men vinylskivor är otacksamma varelser. Det råder ett exponentiellt samband mellan kärleken till en viss vinylskiva och sannolikheten att just denna skiva ska förstöras av jack och repor – oavsett hur försiktig man är med den.

Men Magic tycker att “det är najs” med lp-skivor. Han har till och med varit och köpt några på Bengans, trots att han inte vet om han kan lyssna på dom.

Så idag har det sett ut ungefär såhär i hans rum:

Svärmors gamla Finlux har grävts fram på vinden, och det har mekats och donats. Jag har intagit en ganska avmätt hållning till projektet. Inte för att jag är någon slags vinylhatare, utan mest för att jag hade svårt att tro att det skulle gå att få igång den. Gjorde själv en ansats för några år sedan och bytte rem på en gammal spelare, varpå det visade sig att stiftet också var trasigt. Köpte en begagnad på loppis (Jadå, den funkar, vi har testat) som också visade sig vara trasig och fick till sist en av en kompis. Som inte heller fungerade.

Men Magic lyckades faktiskt få liv i Gamle FInlux. Jag är mäkta imponerad. Och lite stolt. Och lite förbryllad över den här konstiga utvecklingen: jag har lämnat vinylen bakom mig, utan den minsta antydan till saknad. Då kommer den unga generationen och säger “det är najs.” Och plötsligt så är vinylen på banan igen.