Tag Archives: Sport

The change we need

Jag vet. Rubriken är lånad från Obamas kampanj. Men eftersom det här inlägget handlar om förändring, så tar jag mig den friheten. 

Vad är det för omvälvande sak som hänt, som får mig att låna ord från USA:s första färgade president? 

Svar: en handbollsträning. 

Jag har precis varit och lämnat Magic på hans första handbollsträning, och det kan verka som en ganska banal sak. Men Magic är Magic av en anledning. Han har fått sitt kodnamn här i bloggen på grund av hans stora kärlek till en annan sport där man också passar bollen med händerna. Och förebilden är förstås en av världens största genom tiderna inom denna sport: Magic Johnson. 

Du kanske tycker att basket och handboll verkar vara ungefär samma sak. Så är det inte.  Jag tänker inte gå in på skillnaden här, vill du veta mer om det, finns det andra som är bättre skickade än jag att svara på det.

Nu är det mycket som tyder på att Magic kommer att sluta spela basket, och det känns väldigt konstigt. 

Och samtidigt helt naturligt. För Magic är tolv, ska fylla tretton, och spelar i ett lag där alla andra är fjorton, femton, sexton. Om du själv varit mellan tolv och sexton år, så vet du vilken enorm tidsrymd detta är. Det sociala avståndet är en avgrund, och den sociala funktionen är superviktig i all ungdomsidrott. Så när Magics enda jämnåriga basketkompis lade av för ett tag sedan, förstod jag att risken var rätt stor att det nog förr eller senare skulle bli ett slut på korgbollen. 

I handbollsgänget finns det många jämnåriga. Bland annat Lille Lintott och Gula Hjälmen, som är två av hans allra bästa kompisar.

Istället för att alltid vara lite fysiskt underlägsen, hamnar han nu på samma nivå. Och får äntligen lite nytta av att han är storvuxen och vältränad. 

Själv är jag högst ambivalent inför handboll. Har helt enkelt aldrig gillat denna sport, trots att jag själv höll på med den ett kort tag i min ungdom. Tyckte bara det var ett evigt springande fram och tillbaka. Fast utan finess, liksom. 

Nu är det dags att omvärdera. Att ge handbollen en chans. Upptäcka något nytt. 

Och det finns en enorm fördel, åtminstone i byn där jag bor. Här har nämligen handbollsklubben en sprillans ny och jättefin hall. De sunkiga gympasalarna där basketklubben tvingats hålla till kommer jag inte att sakna.

Glenn å ja

Har just kommit hem från en dejt med Glenn Hysén på byns stora nöjesetablissemang

Och hur var det? Jo tack, helt hopplöst. Jag kunde nästan inte höra vad han sa, vi fick inget att äta eller dricka och det var jättevarmt i lokalen. Det handlade förstås om årets avslutning i fotbollsklubben, som jag bland annat skrivit om här.

Det är en jättekul idé: en festlig avslutning som ska ge alla barn, ledare och föräldrar lite uppmuntran och en kick inför nästa säsong. Tyvärr blir det lite för långt, det är lite för varmt, det är alldeles för hög volym och uselt ljud, datorn hänger sig under presentationen. Så när slutsignalen går, flyger alla ur stolarna. 

Utom jag, Glenn Hysén och några till, som stått upp hela tiden. 

För min del kanske det var sista gången. Legolas vill inte spela mer, och jag tänker ta Glenn Hysén på orden: “Åmm dåmm ente vill, ska man ente tvinga dåmm.”

Fast kanske kan jag få vara med igen ett annat år, om Lilla Larsson bestämmer sig för att hon vill lira. Bollsinne har hon, det har jag redan märkt. 

Och till dess hoppas jag att klubben vidareutvecklar den goda idén, fortsätter uppmuntra barnen och ledarna – och justerar volymen och stryker rejält i manus. Då kommer det att bli grymt bra. Och jag kan vara säker på att hinna hem till Parlamentet.

Tejpade siffror och badbrallor

Ja jisses. 

Den här dagen har varit precis lika absurd som rubriken antyder. Totälli krejsi, skulle man kunna säga. 

Allt börjar med samling inför Magics basketmatch. 9.30 vid idrottshallen, allt verkar frid och fröjd. Coachen är visserligen i Kina, men hans unge hjälpcoach har hållit ställningarna fint hittills. Jag frågar om han vet vart vi ska. 

“Ja, jo. Jo, det vet jag. Asså – jag har varit där flera gånger, man ser det typ från vägen.”

Hm. Känns inte helt stabilt, och mycket riktigt snurrar vi runt flera varv bland landshövdingehusen på Hisingen innan vi hittar fram. Fast det är när vi kliver ur bilen, som unge coachen inser det stora misstaget. Han har glömt matchställen. Inga tröjor, inga shorts. 

Och inga siffror, vilket är oundvikligt i basket, eftersom det till exempel måste hållas koll på hur många foul varje spelare gör. Man måste helt enkelt ha dräkter med siffror. Annars kan domaren underkänna laget, som då tvingas lämna walk over. Vilket resulterar i böter från förbundet. 3000 riksdaler, stora pengar för vår lilla förening. 

Hemmalaget har inga extraställ, så jag kastar mig i bilen uppför Europaväg sex, tillbaka mot byn. Under resans gång sitter jag med mobilen klistrad mot örat och ringer och besvarar samtal efter samtal. Helt förgäves, för ingen vet var matchställen finns. 

“Vi får köra med uppvärmningströjorna och tejpa på siffror, så får de väl köra med långbrallor eller i kalsongerna eller nåt”, säger pappan som är kvar i hallen med killarna och coachen. 

“Fast jag är nästan hemma, jag sticker in och river åt mig ett gäng shorts”, säger jag. Och det gör jag

En blixtsnabb tvättstugeräd senare är jag i bilen igen. På vägen tillbaka plingar jag på hos grannkillen som spelar i samma lag. En vild chansning – han kan ju ha ställen. Men nej, det har han inte. Så jag kör som Schumacher, tillbaka till Hisingen, och rumlar in precis när första quartern tar slut. Delar ut fotbollsshorts, basketshorts och tre par badbrallor, varav ett i riktig hawaiistil, med blommor och hela köret. Det är en härlig syn: killarna utstyrda i Magics hela shortskollektion, med siffror av textiltejp, hängande på trekvart från ryggarna. 

Shortsen gör susen, killarna som ligger under med tio poäng rycker upp sig rejält. Matchen slutar med en ynka tvåpoängsförlust. 

Och jag, som normalt sett ALDRIG klagar på domaren (inte nuförtiden…) måste faktiskt konstatera att i detta fallet avgjorde han matchen. Varje tveksam situation gick i hemmalagets favör, och många solklara situationer resulterade i fel domslut – till hemmalagets fördel. Normalt sett har man två domare, eller tre, i en basketmatch. Den här gången var det en, och hans insats var… eh… inte riktigt tillfyllest, till exempel när han missade en offensiv foul och solklar straff för vårt lag – för att han stod och pratade med sekretariatet…