Jag bakar i princip aldrig. Nån enstaka gång kan det bli scones, och i helgen gjorde jag och Magic faktiskt chokladbollar, men det var ett undantag. Dessutom klev hustrun resolut in och tog över på slutet. Tror hon var fikasugen…

Det finns en förklaring till varför jag inte bakar. En episod som utspelar sig för kanske 15 år sedan, och som fick mig att lägga kaveln åt sidan på obestämd framtid. Jag hade bestämt mig för att börja baka. Det var nästan som en kallelse, en övernaturlig böjelse som fick mig att fantisera om att starta en kedja med pajbutiker.

En av anledningarna var en matberedare som jag och Hustrun fått i förlovningspresent av min kära mor. Jag lider av ganska grav prylnoja och har därför också en enorm övertro på hur enkelt livet ska bli när man väl skaffat sig den där mojängen man suktar efter. Matberedaren satte igång något i mig, kanske var det redan här mitt stora intresse för storskalig livsmedelstillverkning föddes. Ett intresse som jag idag lever på, för övrigt.

Dags att baka, således.

Jag hade tidigare gjort några halvlyckade försök, bland annat när jag under en period bodde i bakningens eget u-land Storbritannien, där man fick köpa färsk jäst i hälsokostaffären – en liten knögglig klump inslagen i gladpack…

Men nu skulle det bakas på riktigt. Som proffsen gör. Med maskin. Yep. I med ingredienserna enligt receptet och sedan, med bultande hjärta, vrida på den lilla ratten som satte igång det teknologiska underverket. Vrrr.

Fantastiskt.

Men, vänta nu. Varför åker degen upp så där längs sidorna i bunken? Det kan inte vara bra, då blandar sig ju inte ingredienserna. Can’t have that, can we? Måste åtgärdas.

Med handen stadigt på ratten öppnar jag röret i locket, vilket egentligen är avsett för att fylla på med nya ingredienser. Tar degspaden för att peta ned degen som fastnat uppåt väggarna.

Sådärja. Det går ju fint! Men så, plötsligt:
VRRRRRRRR!!!!

Den lilla knivrackaren har fått tag i degspaden. Snabbare är en gris blinkar är halva bladet strimlat och finfördelat i degen. Mitt goda bröd… Snyft.
Det har som sagt tagit mig cirka femton år att komma över denna traumatiska upplevelse, och under det senaste året har jag påbörjat ett mycket försiktigt återtåg. Än så länge handlar det om enkla saker som scones, chokladbollar och våfflor. Gränsfall, jag vet, men mitt självförtroende måste återuppbyggas.

I vårt nuvarande kök finns dessutom en nedärvd maskin med rejäl kapacitet. Svärmors gamla assistent. En kompetent och pålitlig arbetshäst, som jag hittills nöjt mig med att trånande betrakta på avstånd. En riktig proffsmaskin. Kanske kommer jag en dag att våga mig på ett närmande. Kanske kan vi hitta en väg att existera tillsammans – i en global kedja av butiker som säljer världens godaste pajer.