Sälja bil på McDonald’s

Äntligen är den såld. Vår Ford Focus har fått en ny ägare och jag är sååå lättad. Den kunde ha gått redan igår, killen som köpte den var riktigt sugen. Men hans förnuftiga flickvän tyckte att de skulle fundera lite på saken.

Så idag ringde han mig. Givetvis exakt när jag stod i kassan på McDonald’s och skulle ta emot mat till min familj av en tjej som jobbat där max tio minuter. Hon redde helt enkelt inte ut en beställning till fem personer, och det mesta var bortglömt. Mitt i denna härva av bortglömda leksaker, drycker, hamburgare och kycklingbitar ringer den presumtiva bilköparen och börjar räkna upp en del argument som gör honom “tveksam”.

Vi snackar prutning, helt enkelt.

Att sälja en bil är är lite som den där leken där man sätter svansen på en gris med förbundna ögon. Det är apsvårt att sätta ett pris, och man kan bara vara säker på en sak: det pris man sätter kommer man inte att få. Nu hade vi visserligen pratat ned priset en smula redan igår, men jag var ändå rätt nöjd.

Bland burgare och pommes frites får jag så ett nytt bud. En mycket rund och fin siffra, som egentligen var exakt den siffra jag själv satt som en slags mental smärtgräns.

Så vad gör man? Hungrig och stressad, på väg till kusin Bimmes match i Gothia Cup, mot IFK Göteborgs juniorlag, med en familj som ska utfordras och en plan som ska letas upp inom 45 minuter.

Man säger. “Hm. Jag vet inte…”

(Här infinner sig en lång tystnad. Min hjärna är en tombola av fotboll, friterad mat, begagnad bil och pengar.)

Till slut säger jag: “Ja, OK. Det kan vi säga. Vi kör på det.”

Nu är bilen såld (Glory!), till slut lyckades vi få all mat vi beställt, och kusin Bimmes lag skötte sig lysande. Visserligen förlorade de med 1-0, men det var domarens fel. Tycker jag. Om du vill läsa mer om matchen, eller bara gillar att läsa runda ord (you naughty, you!) på din datorskärm, kan du kolla här.

Ingen direkt nyhet, men ändå

Snabbväxande kafékedjan Espresso House har kommit till byn där jag bor. Det är ett litet tag sedan fiket öppnade, men nu har jag äntligen testat, i sällskap med delar av min familj samt familjen P.

Allt är förstås precis som på alla andra Espresso House runtom i södra Sverige. Gott kaffe i enorma muggar med smaskiga kakor och godsaker att mumsa på. 1_big.jpgInte mycket att orda om, egentligen. Mer intressant är det faktum att Espresso House överhuvudtaget öppnar en coffeeshop i byn där jag bor. Visserligen ligger fiket i byns ganska stora och välmående köpcentrum – som är lite av kommersiellt nav för hela kommunen plus ett par grannkommuner – men ändå. En by med 15.000 invånare är nog inte det vanliga stället.

Jag tror mig emellertid veta varför vår lilla by begåvats med en så urban företeelse.

Genom mitt arbete känner jag till kedjans historia och jag vet också att företaget efter en så kallad finansieringsrunda nu sitter på en hög pengar och nya delägare som vill se snabb tillväxt. Jag har sett det förr, och nu sker det igen: man försöker öppna så många kaféer som möjligt på så kort tid som möjligt. Antalet enheter blir rättesnöret – allt annat verkar ointressant.

Så när en av de dussintals klädbutikerna på torget gick i konkurs, kom beskedet blixtsnabbt: Espresso House flyttar in. Den gamla klädaffären (som funnits där i åratal) städades bort med vindens hastighet och snart fanns där en glänsande coffeeshop, som lika gärna kunde legat på Stureplan. Allt snyggt och bekant för den som besökt andra Espresso House.

Alltihop blir dock lite komiskt när fru P, som beställt en smörgås, kommer tillbaka med en sån där pip-puck på sin bricka. När smörgåsen är klar piper det till i pucken. Praktiskt, men tämligen överflödigt i en lokal på 60 kvadratmeter…

Jag har en känsla av att kedjan slarvat med sina analyser. Det här är en pendlarkommun. På dagarna är folk i Göteborg och jobbar. När de kommer hem, sätter de sig inte i bilen för att köra till torget och ta en fika. Dessutom var konkurrensen hård, mellan en rad duktiga lokala förmågor, redan innan kedjan kom till byn.

De lokala förmågorna vet dessutom hur befolkningen ser ut: barnfamiljer som oftast inte är beredda att betala för den trendiga och metropolitiska inramningen. Jag brukar av princip inte klaga på vad saker och ting kostar. Men 250 bagis för att fika med fyra femtedelar av familjen?  Det kommer inte att hända varje dag, inte ens när en slösaktig person som jag håller plånboken.

Nähäpp

Det blev inget denna gången heller. Jag sätter mig vid datorn och tänker att jag ska rafsa ihop något. Men mitt huvud är fullt av lister som ska spikas fast, glasblock som ska muras upp, luckor som ska målas, kablar som som ska döljas och… ännu en spekulant på vår Ford Focus.

Så jag lämnar dig åt ditt öde för att än en gång förvandlas till en modern Sisyfos: Så fort något projekt avslutats i detta hus, står en lång rad av andra på tur. Både nya och gamla som inte riktigt färdigställts.

Dags att rulla sten, således. Men jag har ett litet etappmål som hägrar: Eftermiddagsfika med familjen P på sprillans nya Espresso House, som faktiskt öppnat i byn där jag bor.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.