Category Archives: Krogen

Krogen, Stellan undrar

Svenskarnas syn på jobblunchen – och din, kanske?

5 Comments

Foodserviceföretaget Eurest har gjort en undersökning om svenskarnas syn på lunch på jobbet. Undersökningen är en e-postenkät som gått till arbetande och studerande personer mellan 18 och 65 år i Sveriges tio största städer.

En del rätt intressanta faktiskt, som jag kör in rakt av här och kommenterar.

Fråga: När du äter lunch; vilken typ av mat äter du oftast?
1. Husmanskost 67 %
2. Mat från utländska kök 50 %
3. Sallad 28 %
4. Baguetter eller smörgåsar 19 %
5. Pizza eller kebab 16 %

Kommentar: Husmanskost håller alltid. Och den gamla svenska principen med varm mat till lunch avspeglar sig tydligt. I nästan vilket annat land som helst hade smörgåsarna haft en betydligt större andel.

Fråga: Vilken typ av mat skulle du helst äta till lunch om du fick välja fritt?
1. Svensk husmanskost 66 %
2. Mat från utländska kök 63 %
3. Sallad 31 %
4. Vegetariskt 20 %
5. Pizza/Kebab 15 %

Kommentar: Här kan man skönja den starka hälsotrenden i form av rätt stor efterfrågan på sallad och vegetariskt. Men också en efterfrågan på variation. När det gäller utländska kök kan de flesta idag få fatt i kebab, kinamat, thai och kanske även sushi. Men många (inklusive jag själv) saknar mer exotiska inslag: afrikanskt, latinamerikanskt, cajun…

Fråga: Vad är viktigast för dig när du äter på lunchrestaurang?
1. Att maten är god och vällagad 85 %
2. Trevlig miljö 51 %
3. Att det går snabbt att få maten 44 %
4. Att maten är billig 41 %
5. Att maten är hälsosam 41 %

Kommentar: Precis så är det. Maten måste smaka gott. Allt det andra är också viktigt, men kommer först på delad femteplats.

Själv äter jag inte lunch ute så där jätteofta. Och jag tycker mig märka – både på mig själv och andra – att den gamla heliga principen med två varma mål varje dag minskar i betydelse. Det ena av de två byts ibland ut mot något enklare. Smörgås, soppa, kanske till och med yoghurt, müsli eller något liknande.

Hur gör du? Vad äter du till lunch? Händer det att du skippar den varma måltiden och tar en smörgås? Klicka på “Comments” här nedanför och ge din syn på saken.

I-landsproblem, Krogen

American size

7 Comments

Det har knappast undgått någon att jag under förra veckan uppehöll mig i det stora landet i väst. Och det var en ganska händelserik vecka, så jag ska nog pina er med iakttagelser och anekdoter ännu en liten tid.

En sak som jag funderade en hel del på under min vistelse i Chicago, och som återkom i min hjärna när jag gjorde middag till familjen igår kväll, är att storleken har betydelse. Vi européer hyser en fördom om att amerikanerna är överviktiga, och jag kan bekräfta att jag sett en del extrema kroppsbyggnader. Personligen har jag också, för första gången sedan tonåren, tvingats leta bland kläder av storlek medium för att hitta något till min egen lekamen.

Och undra på att en del amerikaner är stovuxna (långt ifrån alla, måste tilläggas – jag har också sett många exempel på motsatsen: unga kvinnor som balanserar på gränsen till undernäring), deras matportioner är faktiskt extrema. Jag har redan ylat om revbensspjäll, och nu ska det handla om saftiga biffar. Från krogen på hotellet Hyatt Regency, där jag dinerade en kväll i sällskap med ett gäng glada danskar.

Menyn uppvisade en rad olika steaks i diverse storlekar, alla med vikten angiven i amerikanska ounces. Jag har hyfsat hum om enheterna, och insåg genast att den minsta biffen på 10 oz skulle räcka utmärkt för min del. Nästan 300 gram! I Sverige brukar vi räkna med 150-200 gram kött per vuxen person…

De övriga biffarna varierade i storlek upp till 24 oz. Det är ganska precis 680 gram.

För en person.

Orsaken till att detta klickade in i mitt huvud igår kväll var att jag gjorde middag till familjen. Stekte blandfärs. ungefär 700 gram. Lite mer än Hyatt Regencys Portehouse Steak, men icke förty: det räckte till hela familjen: två vuxna och en elvaåring som äter som en vuxen, samt två andra barn som visserligen äter rätt lite. Och resterna kommer jag att äta till lunch idag. Om jag orkar, jag vet inte.

En sak vet jag däremot: En Portehouse Steak skulle jag aldrig orka. Ingen normal människa behöver äta så mycket kött till en måltid.
Och en annan sak: experterna pekar ut köttkonsumtionen som ett stort problem i klimatfrågan. Dessutom pekas köttet ut som en mycket stor cancerrisk i massor av forskningsrapporter. Den senaste rekommendationen från FAO ligger på 300 gram kött från gris, nöt eller lamm. I veckan.

Krogen, Lite av varje

Det blev House of Bluse i alla fall

1 Comment

…och en åktur i den längsta limousin jag någonsin suttit i. För när vi kom ut från det så kallade nätverkseventet, som inte blev så väldans nätverkigt eftersom akustiken i lokalen där vi åt var så rutten och det jätteduktiga bandet som spelade överröstade alla försök till konversationen, så stod han där.

Dragan.

Ja, det första jag tänkte på var i alla fall Peter Wahlbecks figur med samma namn, även om den här killen var lite mer verklig. Han hade ingen pälsmössa, inga solbrillor och inga smycken, men hans bil var låång. Någon stegade och fick längden till nitton meter, jag vet inte.

bild361.jpg

Darrig bild, jag vet. Jag skyller än en gång på den dassiga kameran i min mobil.

Det roliga var att det under resans gång kröp fram att Dragan (som i verkligheten troligen heter något helt annat) köpt bilen idag. Det var alltså hans första dag som limo-ägare och förare! Kanske var det därför han körde oss från Shedd Aquarium till House of Blues för 50 facila dollar. I varje fall lyste lyckan ur hans ögon, och jag kände mig plötsligt delaktig i födseln av ett nytt företag. Samtidigt såg jag framför mig en kille vars liv under de närmsta åren kommer att tillbringas bakom ratten i en bil. Visserligen en ruggigt lång bil, men ändå.

House of Blues var ett störtskönt ställe med härlig livemusik, ett band som spelade riktigt matig bluesrock. Det enda som störde mig var att när jag kom in på toaletten möttes min blick av en ung svart kille i vit skjorta med fluga och svarta byxor.

“Good evening, sir”, sa han.

“Oh, hello”, sa jag, lite överraskat.

När jag sedan uträttat det jag skulle gick jag för att tvätta händerna. Då satt killen beredd med tvålpumpen och sprutade en skvätt i mina händer. När jag tvättat händerna, hade han en handduk redo. Det kändes nästan lite obehagligt, och kanske extra mycket för att killen var svart. Associationerna löpte amok på en gång,  och dasset med eldsflammor på väggarna blev till onkel Toms stuga.