Jag känner ett tilltagande missnöje med min vikt och kondition. Dessutom tycker jag det är askul att träna.

Det är ju perfekt – träna på då! Då lär du ju gå ner i vikt och få bättre kondition – samtidigt som du har askul.

Mm, precis. Om det inte vore för att det är i princip helt omöjligt att yxa in en liten lucka i tillvaron för att hinna med. Idag hade jag dock planerat ett pass. Det kräver rigorösa förberedelser, främst i form av att en viss mängd jobb måste vara gjort innan jag åker till gymmet. Idag hade jag dessutom skickat med Legolas en nyckel till skolan så att han kan komma in om han hinner hem innan jag är tillbaka.

Den nyckeln kommer inte att behövas. I’m here, baby.

Anledningen till att min plan sprack denna gången var en leverans med DHL. Jag blev så glad när killen kom i tid, så att jag skulle kunna ge mig iväg. Men när jag fått leveransen, skrivit på fraktsedeln och precis hunnit sätta mig vid datorn, så var DHL-killen på dörren igen. Han har för övrigt ett fruktansvärt irriterande sätt att ringa på klockan samtidigt som han bankar på dörren allt han orkar. När jag öppnar dörren, tittar han stressat på mig.

“Asså, min bil. Den läcker som f-n, det är kylarvätska eller nåt. Kommer från en slang under motorn. Har du eltejp eller nåt?”

Eltejp?

Ojoj.

Den här killen behöver hjälp.

Om jag inte assisterar honom, kommer han att bli kvar här hela dagen. Och han har ställt sig som ett riktigt ufo, tvärs över hela infarten. Om han inte kommer sig härifrån, blir det inget gym. Jag kommer inte ut med min bil.

Så jag försöker hjälpa honom. Hämtar buntband, så att han ska kunna få fast slangen provisoriskt och ta sig härifrån. Hämtar vatten, så att han ska kunna fylla på systemet.

Han ligger där under bilen, pillar, drar och svär om vartannat.

“Asså, har du ingen tejp?”, gnäller han irriterat efter att ha dragit, petat och stånkat en bra stund.

“Men du kan inte tejpa där. Slangen är ju genomblöt, det kommer inte att fästa”, försöker jag förklara. Han tar fler buntband och fortsätter meka och grymta, dock utan att få ordning på det hela. Till slut ställer jag grejerna på infarten och säger:

“Du, jag ställer grejerna här. Du kan väl ställa det på trappen när du är klar.”

Han tittar förvånat fram under bilen, och plötsligt kanske han inser att jag inte är Kronblom utan en hårt arbetande egenföretagare som just blivit blåst på en surt förvärvad halvtimme.

Och ett välbehövligt träningspass.

Bonusinformation: Jag har visserligen en pampig bro inom synhåll, men tyvärr inte Golden Gate. Bilden är lånad från DHL:s pressarkiv.

Morgonen inleds ovanligt tidigt. Efter fem nån gång får jag masa mig in till Lilla Larsson och lägga mig på hennes golv. Hon gnyr och gnäller och somnar små stunder som till slut blir lite längre.

Strax efter sju kommer IT-mamman in och väcker oss, och Larsson får den obligatoriska flaskan med välling. Hon brukar sluka alltihop i ett nafs, men nu tar hon bara hälften. Sedan ställer hon flaskan på byrån bredvid sängen och lägger sig igen. Jag försöker lirka i henne mera, men hon vill inte. Hon vill ha smörgås. Ljus smörgås. Efter lite schabbel i köket hittar jag en ljus smörgås, och jag gör mig till extra mycket och skär bort kanterna.

Hon tar en tugga, sen spottar hon.

“Jaja, men då måste du äta frukost på dagis, då.”

“Ja-a.”

Så jag tar henne till toaletten, och sedan börjar vi påklädningsprocessen. Men när hon fått på sig tröjan och trosorna, smiter hon. In i ett lektält som vi satt upp på vardagsrumsgolvet. Jag följer efter.

“Ska vi leka att vi är indianer, då? Jag är en indianpappa som ska klä på sin indianflicka, för hon ska gå till dagis?”

“Nä-ä.”

Hon hickar till och lägger armarna i kors lite truligt. Hon vill inte, men klockan går, så jag försöker lite till:

“Jag trodde att jag var indianpappan Stora Björnen. Och du var min flicka, Lilla Molnet?”

“Nä. Ja villinte!”

Hon hickar igen. Konstigt. Jag ska precis ta på henne byxorna, då…

…plötsligt händer det.

Vällingen kommer upp. Och plötsligt förstår jag vad det var för konstiga hickningar, och varför hon inte ville ha nån frukost.

Så dålig tajming.

Så otroligt dålig tajming.

Från och med imorgon och tio dagar framåt så händer det viktiga saker varje dag, och vi ska fara lite kors och tvärs till allt möjligt, från viktiga möten och mässor till basketturnering och nya filmäventyr med Magic. Nu kan vi bara hoppas att det inte är det fruktade vinterkräket. Inga andra barn på dagis är sjuka, i alla fall. Och hon visar inte några tecken på den där värsta sorten.

Låtom oss bedja, helt enkelt.

På fredag sätter vi oss på en buss till Eskilstuna. Basketcup med övernattning i klassrum, det är inte rätt ställe att bli risig i kistan. Jag lovar.