Min gode vän Raz plockar upp en stafettpinne från Tre tjejer i köket, och jag känner att jag kanske kan hänga på denna.

Det handlar om skämsmat. Mat som man skäms över att man äter, helt enkelt. Personligen är jag inne i en rätt asketisk period, med ambitionen att göra mig av med sådär en 15 kg överflödigt späck som pryder min kropp. Det går rätt långsamt, men åt rätt håll. Eftersom jag knappt haft någon möjlighet alls att träna, på grund av tidsbrist och sjukdom, så är det mathållningen som är viktigast. Har slutat äta godis, och inledde i söndags en vit månad.

Men nu skulle det ju handla om skämsmat, och där faller varken godis eller alkohol in i mitt fall.

Min värsta skämsmat är något helt annat. En produkt som jag för något eller några år sen lovade mig själv att aldrig mer köpa – ett löfte som jag lyckades hålla ända tills min lokala Coopbutik vräkte ut ett parti för 15 kr kilot.

Då köpte jag två. Kilo, alltså.

Till mitt försvar ska sägas att jag faktiskt är avvand. När jag nu köpte och tillagade Scans färdiglagade köttbullar åt min familj, tyckte jag att smaken var på gränsen till obehaglig. Till Scans försvar ska sägas att det gäller inte bara deras köttbullar, utan även färdiglagade köttbullar av andra fabrikat.

I andra vågskålen finns ett betydligt tråkigare faktum: mina barn (åtminstone Legolas och Lilla Larsson) tycker fortfarande att det är industrikulorna som är “riktiga” köttbullar. Jag måste helt enkelt fila på mitt recept.

En viktig anledning till att jag ogillar de färdiga köttbullarna är sättet de tillverkas på, och främst det faktum att man kallar köttbullarna “färdigstekta” när det man egentligen gör är att koka dem i talg.

Men nu skickar jag bollen vidare till dig: vad är din skämsmat? Blogga, kommentera, twittra – bara vi får veta!