Det känns sådär, kan jag säga

Morgonen inleds ovanligt tidigt. Efter fem nån gång får jag masa mig in till Lilla Larsson och lägga mig på hennes golv. Hon gnyr och gnäller och somnar små stunder som till slut blir lite längre.

Strax efter sju kommer IT-mamman in och väcker oss, och Larsson får den obligatoriska flaskan med välling. Hon brukar sluka alltihop i ett nafs, men nu tar hon bara hälften. Sedan ställer hon flaskan på byrån bredvid sängen och lägger sig igen. Jag försöker lirka i henne mera, men hon vill inte. Hon vill ha smörgås. Ljus smörgås. Efter lite schabbel i köket hittar jag en ljus smörgås, och jag gör mig till extra mycket och skär bort kanterna.

Hon tar en tugga, sen spottar hon.

“Jaja, men då måste du äta frukost på dagis, då.”

“Ja-a.”

Så jag tar henne till toaletten, och sedan börjar vi påklädningsprocessen. Men när hon fått på sig tröjan och trosorna, smiter hon. In i ett lektält som vi satt upp på vardagsrumsgolvet. Jag följer efter.

“Ska vi leka att vi är indianer, då? Jag är en indianpappa som ska klä på sin indianflicka, för hon ska gå till dagis?”

“Nä-ä.”

Hon hickar till och lägger armarna i kors lite truligt. Hon vill inte, men klockan går, så jag försöker lite till:

“Jag trodde att jag var indianpappan Stora Björnen. Och du var min flicka, Lilla Molnet?”

“Nä. Ja villinte!”

Hon hickar igen. Konstigt. Jag ska precis ta på henne byxorna, då…

…plötsligt händer det.

Vällingen kommer upp. Och plötsligt förstår jag vad det var för konstiga hickningar, och varför hon inte ville ha nån frukost.

Så dålig tajming.

otroligt dålig tajming.

Från och med imorgon och tio dagar framåt så händer det viktiga saker varje dag, och vi ska fara lite kors och tvärs till allt möjligt, från viktiga möten och mässor till basketturnering och nya filmäventyr med Magic. Nu kan vi bara hoppas att det inte är det fruktade vinterkräket. Inga andra barn på dagis är sjuka, i alla fall. Och hon visar inte några tecken på den där värsta sorten.

Låtom oss bedja, helt enkelt.

På fredag sätter vi oss på en buss till Eskilstuna. Basketcup med övernattning i klassrum, det är inte rätt ställe att bli risig i kistan. Jag lovar.

2 thoughts on “Det känns sådär, kan jag säga”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *