Det har knappast undgått någon att jag under förra veckan uppehöll mig i det stora landet i väst. Och det var en ganska händelserik vecka, så jag ska nog pina er med iakttagelser och anekdoter ännu en liten tid.
En sak som jag funderade en hel del på under min vistelse i Chicago, och som återkom i min hjärna när jag gjorde middag till familjen igår kväll, är att storleken har betydelse. Vi européer hyser en fördom om att amerikanerna är överviktiga, och jag kan bekräfta att jag sett en del extrema kroppsbyggnader. Personligen har jag också, för första gången sedan tonåren, tvingats leta bland kläder av storlek medium för att hitta något till min egen lekamen.
Och undra på att en del amerikaner är stovuxna (långt ifrån alla, måste tilläggas – jag har också sett många exempel på motsatsen: unga kvinnor som balanserar på gränsen till undernäring), deras matportioner är faktiskt extrema. Jag har redan ylat om revbensspjäll, och nu ska det handla om saftiga biffar. Från krogen på hotellet Hyatt Regency, där jag dinerade en kväll i sällskap med ett gäng glada danskar.
Menyn uppvisade en rad olika steaks i diverse storlekar, alla med vikten angiven i amerikanska ounces. Jag har hyfsat hum om enheterna, och insåg genast att den minsta biffen på 10 oz skulle räcka utmärkt för min del. Nästan 300 gram! I Sverige brukar vi räkna med 150-200 gram kött per vuxen person…
De övriga biffarna varierade i storlek upp till 24 oz. Det är ganska precis 680 gram.
För en person.
Orsaken till att detta klickade in i mitt huvud igår kväll var att jag gjorde middag till familjen. Stekte blandfärs. ungefär 700 gram. Lite mer än Hyatt Regencys Portehouse Steak, men icke förty: det räckte till hela familjen: två vuxna och en elvaåring som äter som en vuxen, samt två andra barn som visserligen äter rätt lite. Och resterna kommer jag att äta till lunch idag. Om jag orkar, jag vet inte.
En sak vet jag däremot: En Portehouse Steak skulle jag aldrig orka. Ingen normal människa behöver äta så mycket kött till en måltid.
Och en annan sak: experterna pekar ut köttkonsumtionen som ett stort problem i klimatfrågan. Dessutom pekas köttet ut som en mycket stor cancerrisk i massor av forskningsrapporter. Den senaste rekommendationen från FAO ligger på 300 gram kött från gris, nöt eller lamm. I veckan.
Om älgbiffar är hälsosamma så borde väl även nötbiffar vara det om fodret är detsamma? En forskare ger mig rätt om detta så helt ensam om att ev vara ute o cykla är jag inte. Då kommer frågan: Äter all nötkreatur världen över samma foder? Sydamerikanskt kött äter jag inte längre eftersom bönderna får medicinera boskapen fritt utan kontroll.
Svenska (Inom EU samma lag) djur måste formklassas i ngn av 13 klasser. För att hamna i topp måste djuren vara harmoniska o äta färskt gräs. Mineralfoder ges under vintern då djuren står inomhus. Vad exakt skiljer dessa djurs kött sig från annat kött från andra delar av världen med sämre vatten och sämrte hygien? Här öppnar sig möjligheter för svenska forskare på SLU.
Hej Stellan
De svenska köttdjuren äter ett av världens lyxigaste gräs. Det har ett energivärde vid skördetillfället som Brasilien och Tyskland bara kan drömma om. Anledningen är att vi har sol så många timmar per dygn, så energivärdet skjuter i höjden. Djuren växer naturligt väldigt bra på det gräsfodret.
Hälsingestintandjuren är till största delen köttrasdjur som föds upp enligt just den modellen. Friska djur utan antiboitika i förebyggande syfte. Fint som snus!
Köttet blir fint och marmorerat men sen hänger det förstås på mörningen. Inget kött från Sydamerika som legat i vack i 5 veckor kan mäta sig med hängmörat som luftats innan det kommit ner i tråget. Vi har en viktig uppgift att tydliggöra detta, så det är bara att kavla upp ärmarna som du förstår.
Hälsningar från Hälsingestintan
Visst verkar det ju vara så att rätt många i USA helst vill blunda för allt vad sammanhang och konsekvenser heter — inte bara de globala, utan även de personliga. (Lästips i samband med detta är lilla tunna men skarpslipade Duck City, förresten.) Se bara hur deras grundvattensituation är.
Sen finns det såklart mängder av människor som är väldigt medvetna och som lever med förtänksamhet, fast problemet är som alltid att lättjan och smitvägarna är så vansinnigt mycket mer tilltalande än vilken som helst personlig uppoffring. Det måste ju vara hart när omöjligt att vända en trend i ett sånt mammutland. Sett ur det perspektivet är jag glad att jag bor i ett liiiitet land.
Stora biffar i USA beror på att de styckar annorlunda än vi i Sverige. Här är det Scans monopol som härskar och det betyder förbud mot nytänk. Jag vill ha stora bifffar eller filéer på 400-500 gram + sallad. Thats all. Då håller man vikten och det borde tjejerna få veta. Nötkött blir ingen tjock av, tvärtom.
Låt oss inte heller glömma att det kan ge njur/lever-skador vid för hög konsumtion av protein..
Du Gunnar: Vad fanken man än sätter i sig blir man inte fet bara man gör av med bränslet i motsvarande takt. That’s all. 😉
Sen finns det ju en annan aspekt av det hela, som jag inte berörde i just detta inlägget, och det är kvaliteten.
För även om köttbitarna man serveras i USA är abnormt stora, så utgör de en sensorisk upplevelse som man sällan får på svenska krogar. Mört och smakrikt.
Det har dock blivit bra mycket bättre även i Sverige på senare år, inte minst på grund av Britt-Maries trägna arbete. Det ska du ha all heder av.
Trots det vill jag nog vidhålla det som var själva poängen i mitt inlägg: nämligen att den amerikanska köttkonsumtionen är abnorm och i förlängningen utgör ett nationellt hälsohot och kanske även ett hot mot den globala miljön. För tyvärr så föds de amerikanska djuren inte upp på samma sätt som Hälsingestintans…