…och en åktur i den längsta limousin jag någonsin suttit i. För när vi kom ut från det så kallade nätverkseventet, som inte blev så väldans nätverkigt eftersom akustiken i lokalen där vi åt var så rutten och det jätteduktiga bandet som spelade överröstade alla försök till konversationen, så stod han där.

Dragan.

Ja, det första jag tänkte på var i alla fall Peter Wahlbecks figur med samma namn, även om den här killen var lite mer verklig. Han hade ingen pälsmössa, inga solbrillor och inga smycken, men hans bil var låång. Någon stegade och fick längden till nitton meter, jag vet inte.

Darrig bild, jag vet. Jag skyller än en gång på den dassiga kameran i min mobil.

Det roliga var att det under resans gång kröp fram att Dragan (som i verkligheten troligen heter något helt annat) köpt bilen idag. Det var alltså hans första dag som limo-ägare och förare! Kanske var det därför han körde oss från Shedd Aquarium till House of Blues för 50 facila dollar. I varje fall lyste lyckan ur hans ögon, och jag kände mig plötsligt delaktig i födseln av ett nytt företag. Samtidigt såg jag framför mig en kille vars liv under de närmsta åren kommer att tillbringas bakom ratten i en bil. Visserligen en ruggigt lång bil, men ändå.

House of Blues var ett störtskönt ställe med härlig livemusik, ett band som spelade riktigt matig bluesrock. Det enda som störde mig var att när jag kom in på toaletten möttes min blick av en ung svart kille i vit skjorta med fluga och svarta byxor.

“Good evening, sir”, sa han.

“Oh, hello”, sa jag, lite överraskat.

När jag sedan uträttat det jag skulle gick jag för att tvätta händerna. Då satt killen beredd med tvålpumpen och sprutade en skvätt i mina händer. När jag tvättat händerna, hade han en handduk redo. Det kändes nästan lite obehagligt, och kanske extra mycket för att killen var svart. Associationerna löpte amok på en gång,  och dasset med eldsflammor på väggarna blev till onkel Toms stuga.