Susar iväg till torget för att köpa lite småsaker som vantar till Lilla Larsson (sista paret försvann på dagis idag) och en viss sorts frysta grönsaker till middagen jag har planerat.

Susar mellan macken och affärerna, vill hinna hem och fixa middagen innan det blir alltför sent.

Allt flyter på, maten också. Jag har gjort den här enkla gratängen förut. Den är god och smidig att göra.

Fast inom mig vet jag.

Det kommer att bli strul.

Legolas är besvärlig med maten och när det gäller kladdiga saker är han extremt känslig. Men han ska lära sig. Jag har bestämt mig. Det sitter i skallen och han måste någon gång mjukna. Jag tycker mig ha provat det mesta och tagit lärdom av Lisas erfarenheter, som jag skrev om här.

Men idag är det tvärstopp. Han vägrar först hårdnackat att ens smaka på maten. Han petar ut kasslerbitarna och äter dom, sedan är det stopp. Inte förrän jag hotar med totalstopp för både PlayStation och Wii, tar han lite pasta.

Sen är det stopp igen.

Tjat, tjat, tjat.

En tugga till.

Tjat-tjat-TJAAAT!

En tugga till – och då händer det: den vänder. 

Han klarar det inte. En del av maten kommer upp. Det är en ren reflex. Detta har hänt en gång förut, men då var det en paj med äggstanning. Den här gången är det helt vanlig pasta, som han ätit tonvis av i sitt liv, med lite ost på.

Jag klarar knappt av detta, det är på vippen att jag faller i gråt där vid köksbordet. Vad i Herrans namn ska man göra?  Legolas gör sig några smörgåsar, resten av familjen sprids för vinden. Själv sitter jag i ett bottenlöst hål av depression. Jag känner mig helt obegripligt ledsen och sitter länge, länge med ansiktet begravt i mina händer.

När Lille Legolas ätit sina smörgåsar, undrar han försiktigt varför jag bara sitter sådär. Jag säger att jag är ledsen, att jag tycker det är jobbigt när det blir såhär. Säger att jag undrar om han verkligen tycker att det var så äckligt, eller hade han bestämt sig innan?

Vi pratar en stund, han förklarar hur han känner och jag tror jag kanske förstår lite grand. Jag förklarar för honom hur jag upplever situationen, och han förstår också lite grand. På något konstigt sätt har den här eländiga historien ändå lett till något positivt. Vi har närmat oss en liten bit.

Det gör mig inte glad och lycklig. Men kanske lite mindre deprimerad.

Åker till däckfirman för att hämta däcket till British Racing Green. En pappspik från vårens projekt var boven i dramat.

Eftersom däckfirman ligger granne med Kvantum, stolpar jag in för att handla. Egentligen är det bara två saker som är riktigt akut: välling till Lilla Larsson och mjölk till oss andra (eller ja, hon får förstås också om hon vill ha).

Men just nu är tid en bristvara. Minst sagt. Så när jag är i affären handlar jag. Avverkar mitt vanliga varv på tjugo minuter och ska bara rycka åt mig två paket välling innan jag går till kassan.

Men…

Vällingen är slut! Morr. Jag frågar en anställd, som ringer lagret.

“Slut, tyvärr. Men vi får in mer på torsdag!”, upplyser hon med ett stort leende.

Jag veeeeet att det inte är hennes fel, men de där tänderna lever ändå farligt. Har god lust att bara lämna vagnen, full av fryst kyckling, smör, mjölk och andra känsliga varor, och dra vidare till nästa plejs.

Men förnuftet kickar in: Jag har ändå spenderat tjugo av mina gruvligt värdefulla minuter med att jogga runt och plocka ihop grejerna. Så jag betalar 930 bagis, kånkar ut mina kassar till bilen och när jag drar vidare till Willys lämnar jag en svag doft av bränt gummi bakom mig och Toyota-san.

Fyrtiosju sekunder senare rullar jag på två skrikande hjul in på Willys parkering.

Rusar in till vällinghyllan.

Tomt igen! Jag anar en konspiration…

Till slut hamnar jag på Coop Forum, som har sex-sju paket kvar av Larssons älskade fullkornsvälling med plommon och banan. Vällingen ifråga är förstärkt med reuteribakterier, och enligt en undersökning som jag genomfört i min familj så blir 100 procent av alla treåriga tjejer sjuka mer sällan om de kolkar i sig två-tre flaskor av detta godis varje dag.

Åkejåkejåkej. Det empiriska underlaget kunde varit bättre. Men det finns andra undersökningar som visar samma sak, och de är gjorda med större underlag.

Sannolikt har fler än jag upptäckt detta. Därav de tomt gapande hyllorna.