Åker till däckfirman för att hämta däcket till British Racing Green. En pappspik från vårens projekt var boven i dramat.

Eftersom däckfirman ligger granne med Kvantum, stolpar jag in för att handla. Egentligen är det bara två saker som är riktigt akut: välling till Lilla Larsson och mjölk till oss andra (eller ja, hon får förstås också om hon vill ha).

Men just nu är tid en bristvara. Minst sagt. Så när jag är i affären handlar jag. Avverkar mitt vanliga varv på tjugo minuter och ska bara rycka åt mig två paket välling innan jag går till kassan.

Men…

Vällingen är slut! Morr. Jag frågar en anställd, som ringer lagret.

“Slut, tyvärr. Men vi får in mer på torsdag!”, upplyser hon med ett stort leende.

Jag veeeeet att det inte är hennes fel, men de där tänderna lever ändå farligt. Har god lust att bara lämna vagnen, full av fryst kyckling, smör, mjölk och andra känsliga varor, och dra vidare till nästa plejs.

Men förnuftet kickar in: Jag har ändå spenderat tjugo av mina gruvligt värdefulla minuter med att jogga runt och plocka ihop grejerna. Så jag betalar 930 bagis, kånkar ut mina kassar till bilen och när jag drar vidare till Willys lämnar jag en svag doft av bränt gummi bakom mig och Toyota-san.

Fyrtiosju sekunder senare rullar jag på två skrikande hjul in på Willys parkering.

Rusar in till vällinghyllan.

Tomt igen! Jag anar en konspiration…

Till slut hamnar jag på Coop Forum, som har sex-sju paket kvar av Larssons älskade fullkornsvälling med plommon och banan. Vällingen ifråga är förstärkt med reuteribakterier, och enligt en undersökning som jag genomfört i min familj så blir 100 procent av alla treåriga tjejer sjuka mer sällan om de kolkar i sig två-tre flaskor av detta godis varje dag.

Åkejåkejåkej. Det empiriska underlaget kunde varit bättre. Men det finns andra undersökningar som visar samma sak, och de är gjorda med större underlag.

Sannolikt har fler än jag upptäckt detta. Därav de tomt gapande hyllorna.