Mormors (inte min mormor, utan mina barns) köttbullar. Tillagade av blandfärs från Ica, kan tilläggas.
Jättegoda! Men nu var det tredje dagen i rad, så det kändes helt ok att ta resten.
Category Archives: Familjemat
Vi gör framsteg, tror jag
Vi röjer i tvättstugan. En pump i pannrummet kortslöt i fredags, så i nästa vecka kommer elektrikern. För att ta sig till pannrummet måste man genom tvättstugan, och därför kändes det viktigt att göra en insats där idag.
“Jaha, har du tänkt något på lunch?”, frågar IT-mamman lite lagom spefullt.
” Åpp”, svarar jag. “Tonfisksallad!”
Hon tittar på mig med skräckblandad förtjusning. Hon är rätt svag för sån där kaninmat. Men samtidigt vet både hon och jag.
“Men tror du…” Hon avslutar meningen med en ordlös nick i riktning mot Legolas rum.
Nej. Det tror jag såklart inte. Han gillar inte tonfisk. Och han gillar inte mat som är blandad. Men det gör jag, och någon gång får han anpassa sig också. Så idag blir det tonfisksallad. Med bröd till, för säkerhets skull.
Och måltiden avlöper faktiskt riktigt hyfsat. Visst, Legolas äter mest lite pasta och smörgås, men de värsta avvikelserna slipper vi. Och tack vare de goda råden jag fick häromdagen kan vi hålla stämningen uppe. En anekdot från dagens fotbollsträning – om hur jag lyckades skjuta locket av en vattenflaska och därefter fick springa skytteltrafik och torka golv – lättade upp.
Alla kan gå från bordet med äran i behåll och vi har tagit oss ett steg framåt, tror jag.
Underbara bloggosfär
Efter att jag gråtit ut på bloggen igår kväll, har jag fått flera uppmuntrande och medkännande kommentarer.
Tack! Jag älskar er alla, djupt och innerligt. Ni gör livet värt att leva.
Personligen har jag reflekterat och skaffat mig en viss distans till det hela, vilket lett fram till insikten att problemet nog ligger lika mycket hos mig själv.
Dessutom fick jag ett mejl från en av läsare, som visar sig vara proffs på dylika ting. Personen ifråga har nu i två omgångar givit mig en rad goda råd som jag absolut ska prova. Jag har lovat att inte röja personens identitet, men har fått tillstånd att dela med mig av några av de goda råden:
- Lägg känslorna åt sidan. Svårt, men nödvändigt.
- Inga kommentarer av typen “Serdu! Det var ju gott, bara du smakade.” Då bryter man ned barnets självkänsla, och nästa gång vägrar de kanske helt att smaka, för att inte riskera att förlora ansiktet en gång till. (Kan alla höra mig härifrån skamvrån, förresten?)
- Försök skapa en trivsam stämning vid måltiden. Du kan till och med förbereda genom att i förväg tänka ut något kul att berätta.
- Plockmat i skålar och karotter stimulerar till att äta mer.
- Låt barnet äta hos kompisar och släktingar.
- Sist, tipset som jag tror kan göra verklig effekt i vårt hus: Gör ett avtal med barnet: Jag fixar maten, du får bestämma storleken på portion. Men det lagas ingen extra mat för din skull, för det hinner vi helt enkelt inte med.
Ska avsluta med att än en gång länka till Lisas artikel i Ica-Kuriren – där hittar du ännu fler tips och råd. Och glöm inte att barnen ser till att få i sig det de behöver. Vi lever i ett I-land, ingen kommer att svälta ihjäl.
Hörde du det också? Du därborta i hörnet?
Mm. Jaja. Jag hörde.
Bra. Då kan du ta av dig struten och gå och sätta dig igen.