Läste om en rätt cool grej: kaliforniska företaget Back to the Roots har lanserat ett kit för att odla egen svamp hemma. Svampen växer i återvunnen kaffesump.
Rolig julklapp, absolut. Men tyvärr verkar det inte som om företaget levererar utanför USA.
Om du är desperat finns det förstås alltid lösningar ändå, då kan du till exempel spana in My US, en sajt där du skaffar en adress i USA och dessutom får hjälp med leveransen hit till Sverige.
Igår tog vi ett brejk från Linas Matkasse, av två anledningar.För det första fanns det annan mat i kylen som behövde ätas upp och för det andra kändes det extra viktigt att få i barnen maten just igår. Särskilt Mellis, eftersom han råkade ut för en liten olycka i skolan igår. Han skulle hoppa över en plint, men fastnade med foten och föll med ansiktet före i golvet.
Ett rejält jack i läppen som fick sys ihop på vårdcentralen. Kändes onödigt med en massa tjafs vid matbordet ovanpå det.
För i förrgår blev det nämligen rätt tjafsigt. Då serverades det en rätt som Linas Matkasse givit det spännande namnet Cowboysoppa. Det var ingen succé, kan jag säga. Receptet var lite otydligt skrivet, och visade sig dessutom ta betydligt längre tid att laga än angivet. Smakmässigt var det nog godkänt, men konceptet med att blanda i exempelvis potatis och palsternacka i en slags köttfärssås trycker på alla röda knappar hos mina två yngsta barn. Blandat, kladdigt, det funkar inte, och det visste jag ju innan. Jag såg detta mer som en slags utbildningsinsats.
Men ett råd till Lina och alla andra matkasseleverantörer: planera gärna in såna här rätter, men bjussa gärna på ett tips om ett alternativt sätt att tillreda det. Jag vet att mina barn inte är ensamma om att äta med ögonen, och i deras värld såg cowboysoppan inte helt aptitlig ut.
Så, nu har jag gnällt färdigt. Och ikväll ska jag bjuda svärmor på örtmarinerad kyckling.
Lax på sparrisbädd, vad ska man säga om det? Tja, det var helt ok. Riktigt gott, tyckte jag och några till. Några (läs: de två yngsta) var inte lika lyriska. Men det är precis som det brukar.
Nu märktes det dock att kassen egentligen är avsedd för en mindre familj än vår. Det räckte, men bara tack vareatt Mellis och Lilla Larsson käkar pygméportioner. Särskilt snålt tilltagen var såsen, som för övrigt var en otippad variant av min gamla favorit Twittersåsen.
Ett annat problem var små förrädiska ben i den annars mycket fina laxbiten.
Och så var det ju det här med matvete. Det kan inte hjälpas, men jag tycker det är en så erbarmligt tråkig produkt. Som att äta sågspån. Hade det varit rejält med Twittersås till, hade det funkat, men nu blev det… väldigt mycket över.
Tillagningen gick dock snabbt.
Tur det, eftersom vi hade bråttom för att hinna till Lilla Larssons julfest med förskoleklassen. Inte tillräckligt bråttom, skulle det dock visa sig: vi hade – trots dubbelkoll – lyckats få tiden om bakfoten och kom en halvtimme försent. Larsson missade större delen av lussetåget, som hon sett fram så mycket mot.
Hon tog det med upphöjt lugn, åtminstone tills vi satt i bilen på väg hem. Då brast det, kan man säga.