Äntligen har civilisationen kommit till vår by. Äntligen kan jag beställa mat via Internet. I femton år har jag väntat på detta ögonblick, och då kan jag svälja att jag fortfarande måste åka till affären och köpa det familjen äter till frukost. Det är ett stort steg i rätt riktning.

Följaktligen kastade jag mig på datorn så fort jag fick veta att en av IT-mammans kollegor börjat prenumerera på Linas Matkasse. Igår fick vi den första leveransen, och det jag sett hittills överträffar mina förväntningar med råge.

Proceduren med att teckna sig för ett abonnemang är enkel, och Linas Matkasse bör få en stor klapp på axeln för att man är duktiga på att kommunicera med kunderna. På torsdagen innan leverans kommer ett mejl med kommande veckas recept och tips om en del stapelvaror som man behöver ha hemma, till exempel kryddor, olja, mjölk och så vidare.

Dessutom informeras man via SMS klart och tydligt om när leveransen är beräknad att dyka upp. Och igår, mitt i den bohuslänska snöyran, kom ännu ett SMS där Linas reserverade sig för att man kanske inte skulle kunna hålla tiden på grund av väglaget. Det gick visserligen utmärkt, bilen dök upp vid 16.30, men information av det här slaget har ett stort värde för mig som kund. Utan att sparka på något särskilt statligt svenskt tågföretag eller så, kan man ändå konstatera att många borde prioritera den enkla principen om att låta folk veta vad som händer.

Råvarorna

Ryktesvägen hade jag hört om någon i Stockholmsområdet som varit missnöjd med kvaliteten på på varorna i Linas Matkasse. Och det är ju liksom här matchen avgörs. Det faktum att jag inte kan klämma på varorna själv, och välja de rödaste paprikorna eller potatis av lagom storlek, är den solklart svagaste länken i hela konceptet med mat via nätet.

Varorna i Linas Matkasse var emellertid av god klass, med undantag för ett par stenhårda brandgula tomater. I övrigt var det genomgående hög kvalitet på varorna, bland annat en stadig bit färsk lax i en förpackning med modifierad atmosfär så att den håller sig fram mot mitten av veckan. Här kunde man lika gärna snålat och slängt med frysta portionsbitar. Det blir inte ett dugg sämre av att kassen (eller kassarna, för frysvarorna kom i en separat påse) dessutom är full av roliga råvaror som sötpotatis, sparris och annat som man inte köper när man hasar runt butiken på autopilot.

Recepten

Här har jag ett problem. En av mina älskade ungar är notoriskt besvärlig med maten och gillar inget som inte ätits minst en miljon gånger förut. Det har blivit mycket bättre, det ska medges, men för honom kommer Linas Matkasse att bli en utmaning. Att hans lillasyster dessutom  tar rygg på honom och ratar allt han rynkar på näsan åt, ger problemet ytterligare en dimension.

För de här två älsklingarna kan Linas Matkasse bli en utmaning. Men den utmaningen är förmodligen inte värre än mina återkommande revolter mot korv- och köttbullsdieten, så det ska nog gå vägen.

Personligen känner jag mig nästan pirrig av att packa kylen full med kålrötter, palsternackor, sockerärtor och andra nymodigheter. Korv- och köttbullsrevolterna kan endast genomföras i mån av tid, och den här hösten har det varit mindre än någonsin av den varan. Därför tillför den färdiga matkassen, med recepten och hela paketet, verkligen ett stort mervärde.

Jag rivstartade igår med det recept som Linas Matkasse kategoriserat som “tufft”: Prinsens Rotfruktsplockepinn med pepparrotskräm. Riktigt hur man kommit fram till att det var tufft vet jag inte. Det fanns inget svårt moment i tillagningen, men däremot tog det förstås en liten stund att skala, skära, klyva och stava en hel långpanna med rotfrukter. När det väl var klart, var det bara att ringla över olja och sedan krydda med salt, peppar, dragon och timjan:

Och så in i ugnen. Medan rotfrukterna rostades, hann jag till och med bygga lite Lego med Lilla Larsson innan det var dags att röra ihop pepparrotskrämen: 1 dl matyoghurt, 1 dl crème fraiche och sedan smaksättning med riven pepparrot, salt och peppar.

Slutligen: steka prinskorv och sockerärtor. Och där var alltihop klart. Inga konstigheter.

Det var mycket gott, lite rustikt och mysigt med rotfruktslådan. Pepparrotskrämen hade vi klarat oss utan, den kändes mest som en sås-excuse. Prinskorv funkar alltid, och sockerärtorna gav en skön färgklick i vintermörkret.

Ikväll tror jag det blir lax på sparrisbädd 🙂