Lax på sparrisbädd, vad ska man säga om det? Tja, det var helt ok. Riktigt gott, tyckte jag och några till. Några (läs: de två yngsta) var inte lika lyriska. Men det är precis som det brukar.

Nu märktes det dock att kassen egentligen är avsedd för en mindre familj än vår. Det räckte, men bara tack vareatt Mellis och Lilla Larsson käkar pygméportioner. Särskilt snålt tilltagen var såsen, som för övrigt var en otippad variant av min gamla favorit Twittersåsen.

Ett annat problem var små förrädiska ben i den annars mycket fina laxbiten.

Och så var det ju det här med matvete. Det kan inte hjälpas, men jag tycker det är en så erbarmligt tråkig produkt. Som att äta sågspån. Hade det varit rejält med Twittersås till, hade det funkat, men nu blev det… väldigt mycket över.

Tillagningen gick dock snabbt.

Tur det, eftersom vi hade bråttom för att hinna till Lilla Larssons julfest med förskoleklassen. Inte tillräckligt bråttom, skulle det dock visa sig: vi hade – trots dubbelkoll – lyckats få tiden om bakfoten och kom en halvtimme försent. Larsson missade större delen av lussetåget, som hon sett fram så mycket mot.

Hon tog det med upphöjt lugn, åtminstone tills vi satt i bilen på väg hem. Då brast det, kan man säga.