Minns någon den? “Man blir härligt gla’, haahahahaa/Hela Jorden ler, haahahahaa/Nu vill jag ha mer, nu blir det solsken hela dan.”

Undrar verkligen varför denna trudelutt trillade in i min skalle just nu. För detta har verkligen varit dagen M. M som i Magsår. Stressen Allan, helt enkelt.

Producera ett nyhetsbrev (inklusive en mycket intelligent, spännande artikel som dessutom är ganska exklusiv), tampas med krånglande sajter och webbhotell som genomför serverflyttar utan att säga till först, leverera ett styck Ica-kasse innehållande företagets bokslut till revisorn (glömde minst två pärmar och måste kolla igenom vissa saker en gång till), kasta mig iväg till sportaffärn och leta upp Magic som nu definitivt vuxit ur mina skor och behöver joggingdojor (det blev ett par i storlek 44 åenhalv – grabben är elva!), vidare till hälsokostaffärn och köpa nejtackvivillinteblimagsjuka-tabletter, hem och lösa av IT-mamman som kastar sig iväg till brännbollsmatch med nya klassen, fortsätta bråka med krånglande sajter samt krånglande liten Larsson, fixa mat, leta kläder, bråka lite till med krånglande sajter och krånglande liten Larsson, utfodra familj inklusive krånglande liten Larsson, klä på krånglande liten Larsson, köra Magic till fotboll, handla på hemvägen (friluftsdag imorrn, måste fixa matsäck, tur att Lilla Larsson gillar affärn), hem, öppna ytterdörrn som slår i huvudet på lilla Larsson eftersom hon gått bakom min rygg utan att jag märkte det, in i huset, be Legolas plocka in kassarna, göra välling till liten Larsson som nästan somnar fast klockan bara är kvart över sju, byta blöja, på med pyjamas, borsta tänder, stoppa Larsson i säng, leta nappar, stänga dörren…

Och nu sitter jag här…

ehh… hallå?

Hallå – vart tog ni vägen?

Nähä, de har dragit vidare. Jaja, skit samma. Jag kom just på att kassarna står i hallen och måste packas upp.

En sån härlig dag.

Haahahahaa.

Egentligen skulle jag just nu befunnit mig i den charmiga lilla staden Lidköping vid Vänern för att spana in invigningen av kvarnföretaget Frebacos nya tillverkningslinje.

Men det sket sig.

Lilla Larsson satte igång sirenen vid… tja, vad var klockan egentligen? Jag vet inte. IT-mamman och jag försökte med gemensamma krafter få henne att somna igen, men det var lögn. Till slut kollapsade hon på kudden, och jag bredvid.

Av allt att döma har hon öroninflammation. Igen. IT-mamman hävdar att det är femte gången sedan november. Jag har tappat räkningen.

Så nu laddar vi för ett besök hos fabbro dåcktånn. Som oftast brukar vara en envis kvinna, som vägrar skriva ut penicillin (se bilden). Så att vi måste komma tillbaka nästa dag.

Underbart.