Jag är mycket, mycket svag för – och fascinerad av – finlandssvenska. För det första låter det ju mysigt, men sedan rymmer denna dialekt av svenskan en hel del överraskningar. Ibland helt banala saker, som att man säger int’ istället för inte eller använder prepositionen “åt” istället för “till”.

“Jag säger godmorgon åt dig”, kan exempelvis Mark tänkas säga till Jonas vid frukostbordet.

Som sagt . man fattar ju ändå, det är mest charmigt.

Men idag upptäckte jag en lokal variation i finlandssvenskan som jag aldrig hört förut, och den fyller mig nästan med lite misstro. Kan det stämma, eller är det helt enkelt så att det är en journalist på finska TV-bolaget YLE som inte kan sin finlandssvenska riktigt?

I en artikel om rättvisemärkta varor omnämns nämligen dessa som “rejäla produkter.” Organisationen som vill puffa för dessa kallas “Föreningen för främjande av rejäl handel” och i nästa vecka inleds en “nationell vecka för rejäl handel”.

Den här behöver jag hjälp med, helt enkelt. Finns det några finlandssvenskar bland läsarna som kan berätta om det verkligen heter så? Klicka i så fall på länken “comments” här nedanför, eller kontakta mig här. Detta måste ju bara redas ut, hur nördigt det än är.

Lilla Larsson har vattkoppor, ackompanjerade av en maffig förkylning. I natt vaknade hon vid något klockslag som jag inte ens uppfattade. För ovanlighetens skull sov jag rätt djupt. IT-mamman gick in och lade sig på madrassen i Lilla Larssons rum, och fick inte mycket till sömn resten av natten.

Hög feber, klåda, snor… Ja, ni fattar.

Så imorse pallrade jag mig upp och skickade grabbarna till skolan och tog hand om Lilla Larsson när hon vaknade. IT-mamman fick sova vidare ett tag. Kvart över nio vaknade hon, och då puttrade kaffebryggaren för fullt. Nu skulle hon få lite frukost serverad, tänkte jag. (Det är en liten rutin vi har – den som jobbar nattskift får rätt ofta frukost på sängen. Se bilden – visst ser det gott ut? Tyvärr är detta en lånebild från beige-projektet, foto: Joel Wåreus.)

Medan kaffebryggaren smattrade och bubblade pratade vi om dotterns hälsotillstånd, nattsömnen, om grabbarna kommit iväg till skolan ordentligt. Men då…

Plötsligt händer det.

“SHIT!”, utropar IT-mamman, och sätter sig upp på madrassen, stel som en pinne. “Jag ska klippa mig!”

Hon flyger ut ur rummet, och jag följer efter. “Det är väl fredag? Jag ska klippa mig!”

“När?”, frågar jag.

“Idag”, blir svaret.

Eh. Jag gör ett nytt försök.

“Vilken tid?”

“NIE!”

Jag tittar på klockan, som närmar sig fem i halv tio. Det blir svårt hinna, såvida man inte kan göra som Stålmannen och flyga baklänges runt jorden, så snabbt att tiden backar… Men IT-mamman ringer till sin älskade frisörska och de bestämmer att göra “något snabbt.”

Två minuter senare far hon ut genom dörren med plaskvått hår och två mackor i handen. Och jag blir mer och mer säker: vi behöver en butler. Hushållsnära tjänster, typ. Nån som kan hålla reda på tider hos frisören, fixa frukost på sängen, byta däck (jag kör fortfarande dubbat), packa barnens gympapåsar och matsäckar, hämta på dagis, lämna på dagis, handla, laga mat, städa och… Ja, ni fattar.

Helt uppenbart är Stålmannen den enda som duger.

Men vänta nu – det var ju jag det! Fast bara till 85 procent, och det räcker tydligen inte. Vi behöver the real thing. Clark Kent, var är du?

Jag har nu ett smärre berg av grillprodukter som ska testas. Ett gäng korvar samt en handfull nya varianter av kött för grillen. Idag utökades dessutom berget med en rejäl laddning av Årets Grillsås.

Eftersom taket äntligen är någotsånär klart var således planen att förgylla helgen med någon form av grillskiva. Men så…

Plötsligt händer det.

Små röda prickar dyker upp från ingenstans på Lilla Larssons kropp – vattkopporna som vi väntat på i snart ett halvår har dykt upp. Och grillen känns plötsligt ännu mer avlägsen…