Katja Alexandersson, reporter på tidningen Restauratören, tar sig i en krönika friheten att baktala det svenska kökets absoluta höjdpunkt: smörgåstårtan.

Hon kallar denna kulinariska ikon för “mat jag aldrig kommer att förstå”, och jämför det med när Brasse bakar kaka i Fem myror: Korv är gott, kola är gott och sockerkaka är gott – tillsammans borde det bli jättegott.

För mig blir det lite grand som att svära i kyrkan. Jag är helsåld på smörgåstårta och köper ibland hem en bit från affären till mig och IT-mamman.

Men smaken är som baken, delad. Eller som vi brukar säga på Västkusten (varning för grovkornigt uttryck!): smaken är som rôven, klôven. (Det lilla taket ovanför ö:et kallas cirkumflex och indikerar att uttalet ska låta som ett göteborgskt ö, det vill säga nånstans mittemellan å och ö. Tänk Glenn Strömberg – eller varför inte Weiron i ottan?)

Katja får givetvis tycka vad hon vill om smörgåstårta. Och när hon beskriver en riktigt skum variant hon råkat på en gång, då delar jag till fullo hennes skepsis. Lyssna här (nu nallar jag friskt ur hennes krönika från Restauratören nr 18): “Tänk dig en fyllning på tinad americana-grönsaksmix blandad med majonnäs. Sedan täcks tårtan in med vispad grädde. Ovanpå grädden strösslas krossade ostbågar (min kursivering). Därpå garneras tårtan. Med vad är oklart.”

Nu snackar vi riktigt obegriplig mat. Det vänder sig i magen, och dessutom är det ju synd om de stackars ostbågarna.

Det är lite så man känner efter att ha vallat familjen på Liseberg en solig eftermiddag. Fattar inte hur man kan bli så utpumpad av detta trevliga plejs.

Orden i rubriken var dessutom exakt vad Magic utbrast när vi forsat nedför den sista långa backen i Flume Ride.

Själv kunde jag utbrustit detsamma när jag äntligen kunde vingla iväg med min bricka från disken på Burger King-restaurangen uppe på berget vid Lisebergstornet. Jag höll på att få spader över den såsiga betjäningen. IT-mamman lämnade mig med Lilla Larsson i kön, hon behövde pudra näsan. När hon kom tillbaka tittade hon förvånat på mig: “Du har visst inte rört dig ur fläcken?”

Det gick så outhärdligt långsamt, och i vagnen satt Larsson och gnydde och krånglade med en blodsockernivå på minus en miljon. Inte blev det bättre av att jag hamnat bakom ett gäng veliga och fnissiga tonåringar som inte visste vem som skulle handla först, vad de skulle ha eller vem som skulle betala.

Observerade dessutom att Liseberg, som självt driver Burger King-restaurangerna inne på nöjesfältet, sätter sina egna priser. Och det är inga låga priser. Men det är ju bara att gilla läget – några alternativ finns inte.

Nu loggar jag ut för idag. Skruva den som Beckham börjar om fem minuter, bättre fredagsmys med familjen kan jag knappast tänka mig. En brittisk film. Om fotboll. Tack för det, SVT!