Jag vet, jag skriver oproportionerligt mycket om Loka och Ramlösa på den här bloggen. Det kanske skulle vara en vattenblogg istället. Fast då blir det ju saltvatten. Inge bra.

Hur som helst, nu kommer en magsur iakttagelse angående Lokas frenetiska lansering av nya förpackningsstorlekar. Den senaste i raden (tror jag) syns på bilden här intill, och är en variant på ett gammalt tema: 30 cl mer på köpet. Större flaska, samma pris – så är det tänkt att vi konsumenter ska uppfatta erbjudandet. Om flaskan verkligen håller samma pris som den vanliga 1,5-litaren bör man dock kolla om man vill vända på kronorna.

Och nu till det magsura: flaskeländet är FÖR stort!

Som synes på bilden går den inte in i facket i kylskåpsdörren. Den passar inte heller de vanliga hyllorna och den slutliga lösningen blev den enda möjliga, nämligen att lägga flaskan ned.

Eller?

Nähäpp, det gick inte heller, för då går inte kylskåpsdörren att stänga. Hur tänkte Spendrups när man tog fram flaskan? Tänkte man alls? Jag är inte helt säker…

Jag har nämligen reclaimat idag. Tagit tillbaka saker som är mina, men som jag ändå inte kunnat utnyttja av oförklarliga anledningar.

Bland annat har jag reclaimat (riklejmat?) mitt garage. Det finns massor kvar att göra, men nu kan jag i alla fall komma in där och utan alltför stor ansträngning hitta en hel del saker som man emellanåt har användning för.

Jag har också riklejmat sex stycken cyklar. Eller egentligen var det nog fyra som verkligen blev riklejmade, men de andra två har fått sina sadlar och styren inställda på lämplig höjd samt stöd och annat återupprättade. De fyra andra har fått punkteringar lagade, kedjor spända och smorda, växlar justerade, styren hopmonterade och skärmar tillrättavisade.

Ett annat riklejmobjekt är det så kallade Hästekällabordet. Ett bord som kånkats med i ett par flyttar och som jag mer än gärna eldat upp för länge sedan, men som min kära IT-mamma hyser en djup och outgrundlig kärlek till. Nu hade bordsskivan spruckit i tre delar och underredet i två, men inte ens då var IT-mamman beredd att låta detta bord få gå till de saliga jaktmarkerna. Hon är en inbiten trädgårdsfantast, och för många år sedan utsåg hon detta lilla bord till sitt planteringsbord. Så jag har limmat, tvingat och spänt och nu står bordet på tork i garaget.

(Här kommer för övrigt ett tips för den händige som vill limma något stort och saknar femtielva limknektar i jätteformat: kläm ihop hela klabbet med ett spännband! Funkar kalasbra.)

För att kröna denna dag till verklig fulländning behövdes en kulinarisk upplevelse som avslut, och även detta har jag fått, i dubbel bemärkelse. Först räkfrossa med familjen och sedan *trumvirvel* surströmmingsklämma hos farbror O i huset intill. Jag är så mätt att magen värker. Och törstig, vilket man blir av surströmming.

Även Magic provsmakade surströmmingen. Jag blir mer och mer impad av honom, han bangar inte för något!

Jag har egentligen bilder till detta inlägg, men jag orkar inte mecka med det nu. Måste nog gå och svepa en kall öl eller två. Och läsa lite i kvällssolen på balkongen.

Äntligen är den såld. Vår Ford Focus har fått en ny ägare och jag är sååå lättad. Den kunde ha gått redan igår, killen som köpte den var riktigt sugen. Men hans förnuftiga flickvän tyckte att de skulle fundera lite på saken.

Så idag ringde han mig. Givetvis exakt när jag stod i kassan på McDonald’s och skulle ta emot mat till min familj av en tjej som jobbat där max tio minuter. Hon redde helt enkelt inte ut en beställning till fem personer, och det mesta var bortglömt. Mitt i denna härva av bortglömda leksaker, drycker, hamburgare och kycklingbitar ringer den presumtiva bilköparen och börjar räkna upp en del argument som gör honom “tveksam”.

Vi snackar prutning, helt enkelt.

Att sälja en bil är är lite som den där leken där man sätter svansen på en gris med förbundna ögon. Det är apsvårt att sätta ett pris, och man kan bara vara säker på en sak: det pris man sätter kommer man inte att få. Nu hade vi visserligen pratat ned priset en smula redan igår, men jag var ändå rätt nöjd.

Bland burgare och pommes frites får jag så ett nytt bud. En mycket rund och fin siffra, som egentligen var exakt den siffra jag själv satt som en slags mental smärtgräns.

Så vad gör man? Hungrig och stressad, på väg till kusin Bimmes match i Gothia Cup, mot IFK Göteborgs juniorlag, med en familj som ska utfordras och en plan som ska letas upp inom 45 minuter.

Man säger. “Hm. Jag vet inte…”

(Här infinner sig en lång tystnad. Min hjärna är en tombola av fotboll, friterad mat, begagnad bil och pengar.)

Till slut säger jag: “Ja, OK. Det kan vi säga. Vi kör på det.”

Nu är bilen såld (Glory!), till slut lyckades vi få all mat vi beställt, och kusin Bimmes lag skötte sig lysande. Visserligen förlorade de med 1-0, men det var domarens fel. Tycker jag. Om du vill läsa mer om matchen, eller bara gillar att läsa runda ord (you naughty, you!) på din datorskärm, kan du kolla här.