Katja Alexandersson, reporter på tidningen Restauratören, tar sig i en krönika friheten att baktala det svenska kökets absoluta höjdpunkt: smörgåstårtan.
Hon kallar denna kulinariska ikon för “mat jag aldrig kommer att förstå”, och jämför det med när Brasse bakar kaka i Fem myror: Korv är gott, kola är gott och sockerkaka är gott – tillsammans borde det bli jättegott.
För mig blir det lite grand som att svära i kyrkan. Jag är helsåld på smörgåstårta och köper ibland hem en bit från affären till mig och IT-mamman.
Men smaken är som baken, delad. Eller som vi brukar säga på Västkusten (varning för grovkornigt uttryck!): smaken är som rôven, klôven. (Det lilla taket ovanför ö:et kallas cirkumflex och indikerar att uttalet ska låta som ett göteborgskt ö, det vill säga nånstans mittemellan å och ö. Tänk Glenn Strömberg – eller varför inte Weiron i ottan?)
Katja får givetvis tycka vad hon vill om smörgåstårta. Och när hon beskriver en riktigt skum variant hon råkat på en gång, då delar jag till fullo hennes skepsis. Lyssna här (nu nallar jag friskt ur hennes krönika från Restauratören nr 18): “Tänk dig en fyllning på tinad americana-grönsaksmix blandad med majonnäs. Sedan täcks tårtan in med vispad grädde. Ovanpå grädden strösslas krossade ostbågar (min kursivering). Därpå garneras tårtan. Med vad är oklart.”
Nu snackar vi riktigt obegriplig mat. Det vänder sig i magen, och dessutom är det ju synd om de stackars ostbågarna.
Det är bara en gång för alla så: Smörgåstårta, denna underbara delikatess, är djupt fastspikad i socialgruppen Vanligt Folk På Landsorten. Därifrån har den aldrig lyckats sippra upp (nej det kan väl för 1000 inte sippras uppåt) till journalistfrälset Trendigt Folk I Stor-Stockholm. Fråga runt får du se; det är helt fantastiskt vad smörgåstårtegränsen skär knivskarpt genom land och rike.
I min familj åts det smörgåstårta hyfsat ofta på 70-talet, innan Klassresan. Därefter dock icke. ‘
Bland mina kompisar på 80-talet var det bara de Goa Grabbarna ute i Miljonprogramsområdet som brukade dela en smörgåstårta efter arbetsveckan som vårdare på psyket. Tungt lågstatusliv, maten därefter. Det var den festligaste omväxlingen till ravioli de hade.
Den enda gången jag hörde någon föreslå inköp av smörgåstårta under hela 90-talet var en praktikant på Radiostationen – hon kom visst från någon slags halvmissbrukarbakgrund via folkhögskola. De andra Inte SÅ Trendiga Journalisternas tillskrynklade anleten vid denna begäran minns jag ännu. Det blev dock icke smörgåstårta, den gången heller.
Detta säger något mycket tydligt om Sverige. Frågan är bara vad.
Själv tycker jag smörgåstårta är gott så det så.
Ossj, den reflektionen har jag aldrig gjort. Sedär, vilken lantis jag är. Från socialgrupp 18, med ett ensamstående vårdbiträde till mor. Änka efter en svetsare, dessutom. Detta måste nog bli ett eget inlägg, med omröstning och hela köret.
Hur fel hon har…och rätt.
Riktig smörgåstårta är det bästa av världar. Räkor, lax och annat gott och rikligt med majonäs. Mmmmm, så ljuvligt. Det där missfostret med ostbågar har ju inget med smörgåstårta att göra.
(För övrigt, ostbågar/krokar är vidrigt oavsett i vilken form det intagas.)
Håller inte med om klassresediskussionen av Newton ovan. Ta en sväng till Östermalmshallen så hittar du flera intressanta smörgåstårteskapelser. Tror inte att de görs enbart för “socialgruppen Vanligt Folk På Landsorten”.
Martin: Lite “slumming” har ju alltid varit överklassens chica nöje…
Slumming i Östermalmshallen? Hm.
😀
medveten om att jag sticker ut min näsa… men…. “sippra upp till journalistfrälset Trendigt Folk I Stor-Stockholm”??? (då fokuserar jag inte på det konstiga i att sippra uppåt) Sippra ner till journalistpöbeln skulle nog 99% av Sveriges befolkning anse.
Reply?
Sticka ut sin näsa får man ju alltid. Men då får man bara beredd på en knäpp eller två. 😉
Om man frågar unga svenskar idag vad de vill jobba med, tror jag ändå mediabranschen står rätt högt i kurs. Om det sedan har något samband med smörgåstårtans eventuella klasstillhörighet, må vara osagt.
Generaliseringar är sällan korrekta – dock roliga att göra.
Stellan, tror dock inte att det du refererar till är relaterat till allmänhetens förtroende för journalistkåren. I undersökningen du hänvisar till borde man ställt följfrågorna – Är det för att du vill bli kändis? vill du vara med på TV?.
I denna region av sverige har man dessutom minskat platserna på medieutbildningarna. Svårt att fylla platserna..
Tror att alla istället vill bli jurister nu för tiden. Har nämnligen högst förtroende av alla yrkeskategorier – se bara på Pelle Svensson, Martinsson, Sjöström och jag.
😉
Andersson å Pettersson Å Lundström å jag, typ.
Typ. Styvt det knappt.
Folk ser nog oss journalister mycket riktigt som pöbel, därom har jag inga tvivel. (Man kan t ex på en vedervärdig amerikansk höger-höger-sajt beställa T-shirts med texten “Rope. Tree. Journalist”, en stämpling till mord som det uppenbarligen finns marknad för.)
Men själva har (stockholmsbaserade) svenska journalister en tendens att se sig själva som något slags frälse, och är under alla omständigheter en grupp som sannerligen inte har så mycket koll på landet utanför Stureplan.
Därav, utgår jag ifrån, den nedlåtande analysen av smörgåstårta och annan folkets mat. Det ligger i full paritet med andra erfarenheter jag har av stockholmsbaserade kollegers inställning till svenskar med annat riktnummer än 08.
Sen är det ju lite chict att nudda vid vaaaaanligt folk emellanåt, särskilt om man inte behöver gå på riktig slumming utan kan få en fläkt av allmogen på sin vanliga tur till Östermalmshallen.
Och än en gång: det kan som sagt inte sippras uppåt… det var det som skulle vara lite kul…
Jag kommer nu att för evigt förvandla smörgåstårta till fullt logisk och helt begriplig mat……(läs och förundras)…”Sillparfait”!
Sådär!
Eww. 😛
Jag förundras ibland över den svenska matkulturen, där många inslag inte är min direkta favorit och endast var något påtvingat i skolmatsalerna, men just smörgåstårtan anser jag definitivt vara den mest harmlösa.
Det finns nog med variationer, och de flesta jag provat om än få var smaskens!