Provsmakade en av Scans nya kryddiga korvar igår. Den heter Txistorra och ingår i det så kallade vahettere-sortimentet. Vi snackar slltså spicy stuff. Eller för att använda en annan alliteration: kryddiga korvar. Vrålstarka vurrar, burning bangers – call it what you like.

Me?

I don’t like.

Den här korven saknar sting. Däremot har den smak. En ganska sur smak som jag helt enkelt inte gillar. Det är för lite bett och för mycket surt, enligt mig. Dessutom är txistorran kryddad med timjan, en krydda som jag är rätt kluven till. Mycket god i till exempel ärtsoppa, men i fel miljö blir den lite grand som ett irriterande fyllo. Kan förstöra den mest fulländade upplevelse och tar all uppmärksamhet från de viktiga sakerna.

Magic, däremot, gick igång rätt ordentligt på txistorra. Vilket var bra, för då slapp vi träta om korvarna som var kvar. Han tog txistorran och jag tog chorizon. Detta visar också att mitt omdöme inte på något sätt är vattentätt. Smaken är som baken: olika.

Resten av familjen åt förresten uddevallare, den enda grillkorv som fanns kvar på Coop. Den är också lite sur i smaken, men eftersom jag glupat i mig denna korv i stor kvantitet under min uppväxt – både tillagad och rå – så känns den ändå ok. För grilla måste man ju, när vädret är så här fint.

Lisa hyllar kycklingfärsen. Själv testade jag denna innovation (nåja) rätt nyligen, och jag var helt övertygad om att det skulle bli en rungande succé, när jag bytte blandfärs mot kycklingfärs i min favorit Carbonese. Inte ens färsens motbjudande utseende (visst, färs SER oftast inte så god ut, men den här är extra läbbig) fick mig att tveka. Det här skulle bli bingo.

Det blev det inte. Förutom att skiten envisades med att svetsa sig fast i stekpannans botten, trots låg temperatur och generösa mängder matfett, så smakade det intetsägande. Kombinationen kyckling och bacon är ju annars en kombo som är såpass beprövad att den nästan känns lite svennigt otrendig, men detta blev en stor besvikelse. Nästa gång blir det blandfärs igen.

I tell ya.

(Vasa? Testa Lisas recept? Mm. Kanske det. Vi får se, jag måste nog avvakta lite, övervinna min skepsis.)

Jag har sannolikt yppat det förr här på bloggen (Varför skriver jag alltid så där? Hm, det kanske börjar bli dags att lägga av med det här.) men jag är rätt svag för paj. Anser nog kanske att pajen är matlagningens Swiss Army Knife – det finns alltid en variant som passar, i alla lägen.

Till och med är det så att jag – i min hjärna – utarbetat ett fullt fungerande och sensationellt pajkoncept som skulle kunna slå världen med häpnad. Nån gång kanske ni får se det, vem vet?

Nåväl – denna något aviga omväg till inledning tar oss fram till dagens testprojekt: Ekströms smulpaj:

Och nu frestas jag att återigen använda de ord jag nyss yppade: Ett fullt fungerande och sensationellt pajkoncept som skulle kunna slå världen med häpnad.

För det är just vad det är.

Busenkelt.

Svingott.

Jag borde kanske sluta där. Att förklara hur man gör känns helt onödigt, men jag gör det i alla fall: Sätt på ugnen. Klipp. Häll. Klipp. Häll. Ställ in i ugnen. Ta ut. Ät.

Den något längre beskrivningen lyder så här: förpackningen är indelad i två halvor, en med fyllning och en med smuldeg. Först häller du ut fyllningen i formen, sedan häller du smuldegen överst, gräddar i ugnen och äter.

Jag har bara provsmakat varianten med hallon och björnbär. Den var inte äcklig, kan jag säga. Precis lagom söt, bra konsistens, lagom gojsig – precis som en dessertpaj ska vara. För dig som gärna vill impa på någon, tror jag att detta är ett kassaskåpssäkert trick – det är precis som hemlagat.

Smulpajen från Ekströms finns även i smakerna rabarber samt äpple/kanel.