Gårdagens avsnitt av Matakuten gjorde mig irriterad igen. Det är så förbaskat ytligt, och halvsanningar om rötskadade granar och bristande kontroller kastas till höger och vänster. Samtidigt slår två av de tre kockarna huvudet i väggen så hårt de orkar. Enda ljusglimten är återigen Paul, som åtminstone verkar ha hjärnan påslagen. 

Men tyvärr: hela programmet känns hafsigt och ogenomtänkt. TV4 och produktionsbolaget Baluba försitter en gyllene chans att göra en verklig insats. Om man gjort sin research ordentligt, hade programmet kunnat bli en succé. Nu blir det varken hackat eller malet.

Och värst av allt är “ekokocken Carola”, som faktiskt hamnat i helt fel sammanhang. Hon gör bort sig kapitalt och när hon står och grimaserar över skolkökets carbonara, blir det barnsligt. När hon sedan försöker konkurrera ut samma carbonara med en FISKGRYTA, då stänger jag nästan av. Vakna! Det är unga människor, det här. Visst behöver de lära sig att äta fisk, men man kan inte börja med nirvana och jobba sig nedåt.

Var på biblioteket med Lilla Larsson igår. Vi är där rätt sällan, eftersom vi är lite dåliga på att lämna tillbaka böckerna i tid. Men nu hade jag en bok (försenad, såklart) som skulle lämnas tillbaka, så på hemväg från dagis smet vi in. 

Här ska jag för övrigt passa på att göra en stor våg för bibblan i byn där jag bor. Det är ett kanonställe, varken mer eller mindre. Mysigt och luftigt på samma gång. Stort, välförsett, helt enkelt alldeles utmärkt. 

Lilla Larsson tittade storögt på alla böckerna och frågade försiktigt:

“Kan vi köpa en?”, sa hon och tog upp en som hon tyckte såg fin ut. 

Jag sa ju att vi är där sällan. Men nu fick jag chansen att förklara vad ett bibliotek faktiskt är.

“Man får låna böckerna, och sen lämnar man tillbaks dom”, sa jag och plockade upp ytterligare en bok, som jag tyckte verkade lite kul. 

“Kan vi ta TVÅ?”, undrade hon förvånat. 

“Man kan ta så många man vill”, svarade jag. “Fast det kanske räcker med några, så man hinner läsa dom.”

“Åkej”, sa hon. Och knatade iväg till ett stort dockskåp som stod i hörnet. 

Hon lekte en stund, och sedan åkte vi hem med fyra böcker. Bland annat “Mamma Mu får ett sår” och några andra tunga verk. Väl hemkomna gjorde vi välling till henne och kaffe till mig, och sedan kröp vi upp i mysfåtöljen och läste tills jag höll på att somna. 

Det kallar jag livskvalitet. 

Nu på morgonkvisten sitter jag och sveper snabbt genom bloggarna jag brukar läsa varje dag. Hos Ulrika Good hittar jag en rätt intressant sak, som jag genast bestämmer mig för att undersöka. Det handlar om läsbarhet och LIX-index, ett index som mäter läsbarheten hos texter. På sajten lix.se kan man till och med kolla hur läsbar ens egen blogg är. Eller ett dokument, eller en text. 

Ulrika verkar inte helt nöjd med det faktum att hennes blogg får ett index på 28, vilket enligt LIX är på barnboksnivå. Den här bloggen, som du läser nu, har ännu lägre index: 27. Ulrikas kollega, tillika Abbes Pappa, landar på 25, och välkända bloggaren Mymlan hamnade också på barnboksnivå. 

Det där är väldigt intressant. Mymlan är, liksom jag själv, journalist sedan ganska många år. Ulrika är copywriter på en reklambyrå, samma byrå som Abbes Pappa jobbar på. Alla jobbar vi dagligen med ordet. Visserligen i olika former, men ändå – det är förhoppningsvis därför det vi skriver är lätt att läsa. 

Lika lätt som Mamma Mu. 

Jag blev faktiskt lite stolt över mina låga poäng. För det är något jag tänker på, och jobbar med, varje dag. Jag vill att alla ska förstå det jag skriver, och om det är på Mamma Mu-nivå, då ligger jag rätt bra till. Undvik svåra ord i onödan och långa, krångliga meningar – det är några av sakerna som jag tänker på hela tiden. 

Därför blir jag mindre nöjd när jag kontrollerar frukterna av gårdagens arbete. Jag klistrar in de artiklar jag producerade till gårdagens nyhetsbrev, och de visar sig ha ett LIX på 45. Medelsvår, normal tidningstext. Där finns det lite att jobba på. 

Den här texten har förresten ett LIX på 27, sa Mamma Mu.

Har precis laddat ned Håkan Hellströms nya platta. (iTunes plus – så även Magic och IT-mamman kan få lyssna i mobiler och annat.)

Tidigare har jag retat mig lite på hans svajiga och belamrade texter, men ju mer jag lyssnar känner jag att han är vår tids Evert Taube. På något sätt fångar han något. Jag känner igen mig, får en skön känsla i magen av orden han sprutar ur sig. Kolla bara på den här bilden (en pressbild som jag lånat från Håkans egen hemsida.)

Den är både vacker och ful. Precis som livet självt. Och Håkan. Han är aldrig perfekt. Sjunger lite småfalskt och gällt så att sången ibland distar lite, tvingar in orden där de inte riktigt får plats och lånar friskt från andra kompositörer. Ändå är det bra. Eget och lite nyskapande på ett välbekant sätt.

Sen finns det annan sak som jag gillar mycket med Håkan. Han har fattat att det bara finns ett fotbollslag i Göteborg.

(Bonusinformation: Evert Taube vistades periodvis mycket i min mammas hemtrakter på västra Orust. Av lokalbefolkningen betraktades den store nationalskalden mest som en ganska pompös skrytmåns, som ljög vitt och brett om både det ena och det andra.)