Har precis laddat ned Håkan Hellströms nya platta. (iTunes plus – så även Magic och IT-mamman kan få lyssna i mobiler och annat.)
Tidigare har jag retat mig lite på hans svajiga och belamrade texter, men ju mer jag lyssnar känner jag att han är vår tids Evert Taube. På något sätt fångar han något. Jag känner igen mig, får en skön känsla i magen av orden han sprutar ur sig. Kolla bara på den här bilden (en pressbild som jag lånat från Håkans egen hemsida.)
Den är både vacker och ful. Precis som livet självt. Och Håkan. Han är aldrig perfekt. Sjunger lite småfalskt och gällt så att sången ibland distar lite, tvingar in orden där de inte riktigt får plats och lånar friskt från andra kompositörer. Ändå är det bra. Eget och lite nyskapande på ett välbekant sätt.
Sen finns det annan sak som jag gillar mycket med Håkan. Han har fattat att det bara finns ett fotbollslag i Göteborg.
(Bonusinformation: Evert Taube vistades periodvis mycket i min mammas hemtrakter på västra Orust. Av lokalbefolkningen betraktades den store nationalskalden mest som en ganska pompös skrytmåns, som ljög vitt och brett om både det ena och det andra.)
Har aldrig gillar Evert Taube. Inte musiken inte myten. Jag vet inte riktigt varför, men känslan uppstod hos mig redan som väldigt liten.
HH följer jag inte heller, men jag har hört en del bra och nånting riktigt, riktigt lysande, och hans image är ju en helt annan än ET:s. Så även om HH är en fin uttolkare av ET och rentav kan göra dennes musik lyssnings- eller till och med njutbar, tycker jag nog att det är lite taskigt att kalla HH för vår tids ET. (Fast jag förstår ju att det inte var illa ment utan tvärtom, i synnerhet med tanke på ET:s ojämförliga plats i den svenska svennesjälen (och då måste jag infoga en parentes till där jag påpekar att svenne inte är nåt negativt i detta sammanhang).)
Det står givetvis var och en fritt att tyckla vad man vill om Evert, själv tycker jag att han skrivit både riktigt skräp och något av det vackraste som finns. Så skimrande var aldrig havet, till exempel.