Jag har flera gånger outat min senaste musikaliska crush här på bloggen: fantastiska Glasvegas. 

Och igår kväll, när jag körde genom den småkyliga svenska vinterkvällen i min blåa Volvo, hörde jag ännu en underbar sång av ett band där åtminstone majoriteten verkar vara från Glasgow: The Social Services. 

Låten Baltic Sea är en fantastisk poetisk och lite sorglig betraktelse av oss svenskar. Lyssna här. Om det inte mättar din hunger efter ironiska betraktelser av det svenska folket, så kan du även kolla in denna film:
Touch the Swede

…nej, så får man inte säga. 

Men veckans projekt, alla kategorier, tycks bli att lyckas lösa logistiken så att IT-mamman och jag kan bevista denna fantastiska happening. 

Precis när vi trodde att allt var grejat och att saken var biff, dyker nästa problem upp. Magic spelar basketmatch i Borås på söndag. Han ska befinna sig vid sporthallen klockan 10, helst i sällskap av mig, så att jag kan köra – och se på matchen, för det vill jag ju. 

Så nu är det nya förhandlingar om nattlogi, transporter och andra världsliga ting. 

Men oavsett vilket: kom du också! Boka biljett kan du göra här. Och här kan du läsa om föreställningen. 

Och när vi ändå är inne på föreställningar – detta ser ut att bli en vecka full av nöjen och förlustelser – så tänkte jag passa på att göra reklam för ännu ett event: Vocal Six på Konserthuset i Göteborg på torsdag!

Och vad är nu detta? Har jag gått och blivit barbershop-fantast på gamla dar? Nja, inte direkt. Men när det visar sig att en av snubbarna i denna flitiga sextett är min gamle kompis Stefan, så måste jag ju dit. Vi har inte setts på säkert 20 år, men innan dess hade vi fruktansvärt mycket kul ihop. Spelade i samma band, lirade fotboll och allt det där andra. 

Stefan hittade hit till bloggen genom att googla sig fram till det här inlägget. Där omnämns han för precis det han är, nämligen en hypermusikalisk figur som dessutom är en överdängare på dragspel. 

Om du inte tror på mig, tycker jag du ska kolla in filmen på Vocal Six hemsida – det är han som moonwalkar under Staying Alive på slutet…

Niklas utmanar med frågan om det första musikinköpet. 

Och nu pratar vi utmaning, för det här är inget som jag minns med stolthet. Fast skäms jag för det? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Sanningen är i alla fall att mitt första musikinköp var en EP med The Boppers. Den innehöll fyra låtar, men de två jag minns är klassiska stämsångs-smörballaden Goodnight Sweetheart samt uptempo-dängan Let’s Go To the Hop. 

Inköpet gjordes hos legendariska Kurt på tappen, som jag skrivit om flera gånger i denna blogg. Jag var troligen nio-tio bast ungefär, och EP:n blev mitt första steg i en musikalisk odyssé (yeah, right) som inledningsvis handlade väldigt mycket om 50-talsmusik. Jag var väldigt svag för hela den eran, och älskade TV-programmet Gänget och Jag. Köpte olika samlingsplattor från nån skivklubb jag var med i, och lyssnade på Teddy Bears, Neil Sedaka, Paul Anka och förstås en hel del Elvis. 

Något år senare fick jag min första kontakt med tyngre tongångar. En kompis, som var ett år äldre, hängde med mig hem efter skolan. Han hade en ny skiva med sig, som han ville lyssna på. Så vi slog oss ned i vardagsrummet där den pampiga stereopjäsen stod. Kompisen slängde på plattan och vred upp volymen. Wheels of Steel med Saxon. Jag hade aldrig hört något sådant förut, och blev ganska chockad både av musiken och volymen. Föga anade jag att det skulle vara just en låt från denna skiva, 747, som jag några år senare tog ton till under mitt allra första rep som sångare i ett band. 

När kompisen gått hem gled jag tillbaka in i mitt 50-tal, och det dröjde några år innan jag på riktigt fastnade för hårdrocken. Då var det skivan Balls to the Wall med Accept som fick mig fast. 

Fast jag är inte enkelspårig. Lyssnar på nästan allt, kan jag säga. En favorit just nu är skotska Glasvegas, som jag verkligen gillar skarpt. 

Men nog om mig nu – låt höra om ditt första musikinköp! Och om du får för dig att skriva ett eget inlägg, släng gärna in en länk eller en trackback till Niklas, så kan vi gå in och skämmas unisont.