För ett litet tag sedan skrev jag om mannen i de svarta shortsen. Sedan dess har jag nog bara sett honom max fem gånger, men det har ju varit rätt ruttet väder. Livet började nästan kännas normalt igen. Men då.
Plötsligt händer det.
Jag inser att det finns ytterligare två personer som sätter min fantasi i rullning i byn där jag bor.
Mormonerna.
Det finns många mormoner i den här byn. Många Jehovas Vittnen också. Men så är den här byn lite speciell på ett sätt. Den är ett slags version 2.0 av det gamla traditionella brukssamhället, där allt cirkulerade kring byns stora pappersbruk eller vad det nu kan ha varit. I den här byn har vi flera stora fabriker som tillverkar plast och andra kemiska saker. De sysselsätter tusentals människor men för femtio år sedan fanns de inte överhuvudtaget. Då bodde knappt 5.000 personer i kommunen, nu närmar vi oss 25.000. En femdubbling på femtio år.
De allra flesta som bor här är inflyttade. Det är ett rotlöst samhälle där strukturerna fortfarande håller på att etableras. Själv är jag uppvuxen på en ö utanför, och min frus föräldrar är båda inflyttade från Västergötland.
Oj, vilken utvikning det där blev. Jag tänkte ju bara skriva om mormonerna. Det finns som sagt många här, men konstant närvarande är två stycken unga män som kan ses nära nog överallt i byn, gåendes i sin komiska uniform: Vit skjorta, slips och svarta byxor. Taxisvid, helt enkelt, men med ett undantag. De har ALLTID ryggsäck. Ryggsäckens axelband och slipsen bildar tre parallella ränder som löper ned längs det vita skjortbröstet. Detta får skjortan att mest likna en pyjamasjacka.
De här två unga männen har också den egenheten att de byter skepnad. De byts helt sonika ut med jämna mellanrum av något högkvarter i USA. Som ett moderskepp i stratosfären, vars uppdrag alltså är att se till att byn där jag bor alltid är försedd med två unga färska amerikanska missionärer.
Dessa nya och oförstörda ansikten, i kombination med taxipyjamasuniformen, sätter sannerligen mina tankar i spinn. Vilka är de? Varför kom de hit? Längtar de hem? Röker de i smyg? Eller köper ett lock med folköl och tar sig en bläcka?
Jag vet att det är lite som lumpen, en grej man ska igenom, men ändå. Fick de välja? “Oh yeah, I really would like to spend a year in Sweden. Bermuda? No thanks, Sweden will be fine.”
Jag vet inte vad som fascinerar mig mest. Mannen i de svarta shortsen eller pojkarna i vitt.
90 personer svarade på frågan om huruvida man brukar handla i manuella charken, och endast elva av dessa svarade “Aldrig” (den rosa stapeln). Nästan var fjärde, 24 procent eller 22 personer, svarade “Jag vill, men det finns ju ingen!” (gul stapel). Ett svarsalternativ som kom till på Gittos begäran, och som alltså visade sig vara väl befogat. Klicka på bilden om du vill se en större version.