För ett litet tag sedan skrev jag om mannen i de svarta shortsen. Sedan dess har jag nog bara sett honom max fem gånger, men det har ju varit rätt ruttet väder. Livet började nästan kännas normalt igen. Men då.
Plötsligt händer det.
Jag inser att det finns ytterligare två personer som sätter min fantasi i rullning i byn där jag bor.
Mormonerna.
Det finns många mormoner i den här byn. Många Jehovas Vittnen också. Men så är den här byn lite speciell på ett sätt. Den är ett slags version 2.0 av det gamla traditionella brukssamhället, där allt cirkulerade kring byns stora pappersbruk eller vad det nu kan ha varit. I den här byn har vi flera stora fabriker som tillverkar plast och andra kemiska saker. De sysselsätter tusentals människor men för femtio år sedan fanns de inte överhuvudtaget. Då bodde knappt 5.000 personer i kommunen, nu närmar vi oss 25.000. En femdubbling på femtio år.
De allra flesta som bor här är inflyttade. Det är ett rotlöst samhälle där strukturerna fortfarande håller på att etableras. Själv är jag uppvuxen på en ö utanför, och min frus föräldrar är båda inflyttade från Västergötland.
Oj, vilken utvikning det där blev. Jag tänkte ju bara skriva om mormonerna. Det finns som sagt många här, men konstant närvarande är två stycken unga män som kan ses nära nog överallt i byn, gåendes i sin komiska uniform: Vit skjorta, slips och svarta byxor. Taxisvid, helt enkelt, men med ett undantag. De har ALLTID ryggsäck. Ryggsäckens axelband och slipsen bildar tre parallella ränder som löper ned längs det vita skjortbröstet. Detta får skjortan att mest likna en pyjamasjacka.
De här två unga männen har också den egenheten att de byter skepnad. De byts helt sonika ut med jämna mellanrum av något högkvarter i USA. Som ett moderskepp i stratosfären, vars uppdrag alltså är att se till att byn där jag bor alltid är försedd med två unga färska amerikanska missionärer.
Dessa nya och oförstörda ansikten, i kombination med taxipyjamasuniformen, sätter sannerligen mina tankar i spinn. Vilka är de? Varför kom de hit? Längtar de hem? Röker de i smyg? Eller köper ett lock med folköl och tar sig en bläcka?
Jag vet att det är lite som lumpen, en grej man ska igenom, men ändå. Fick de välja? “Oh yeah, I really would like to spend a year in Sweden. Bermuda? No thanks, Sweden will be fine.”
Jag vet inte vad som fascinerar mig mest. Mannen i de svarta shortsen eller pojkarna i vitt.
Oh! Mormoner, ja, de är lite särskilda sådär ja. Jag var utbytesstudent i USA back in the days, och bodde hos en mormonfamilj. Många av mina bästa vänner var också mormoner, så man kan säga att jag fick en ettårig crash course i mormonsk kultur. Ler alltid lite extra när jag ser missionärerna nu, hade jag några i mitt område skulle jag nog bjuda hem dem på en middag. Det måste vara rätt miserabelt för dem i Sverige, jag tror vi är särskilt svårfrälsta. Och nej, de får *inte* välja. 🙂
Har du inte fått påhälsning av mormongrabbarna då? Och fått höra standardramsan med amerikansk brytning: “Vi är från Jesu Kristi Kyrka av sista dagars Heliga etcetera etcetera”. Det kan vara ganska intressant, vill jag lova.
Nej, har inte sett till dem här. Det dyker bara upp Jehovas Vittnen ibland. Däremot hade jag och en god vän (han är numera präst i Svenska Kyrkan, ett yrke som jag själv övervägde en gång i tiden) en mycket lång och intressant konversation med en “äldste Rose” som tillsammans med sina trosbröder ställt upp en riktig utställning på torget här i byn. Vikskärmar, bord med broschyrer – the works.
Och ja, Anne, jag tror du har rätt. Det är nog tämligen miserabelt (därav min liknelse med lumpen) att vara mormonmissionär i Sverige. Men kanske denna byn är lite lättare än andra. Som sagt, det finns en stor mormonkyrka och en ännu större församling av Jehovas Vittnen.
Hahaha! Man undrar ju också: hur stor är vinsten? Alltså hur många mormoner lyckas de värva under sitt år i hålan?
Jag har förresten två gånger sett mormonmissionärer på centralstation här i Stockholm. Hela flockar! Det har nog varit samlingar för antingen nyanlända som ska slussas vidare ut i landet, eller tvärtom, hemvändare. Men det är en fantastisk syn kan jag lova. Vita skjortor, svarta byxor, ryggsäckar, namnskyltar.. i klunga, liksom. (Säkert trettio!) Och flickorna har gammeldags klänningar, mycket propra. Nästan lite amish-känsla. (Vilket är lite udda, för killarnas kläder avviker ju inte SÅ mycket.)
Ozzy: Det värsta är väl att de bara skickar fler ju svårare det är att värva nya.
Nästa gång mormonerna knackar på: Fråga om inte ni kan få läsa guldplattorna själva, så att ni kan få bilda er en egen uppfattning. Och om de sträcker fram info-material – plocka fram läsglasögonen och säg “ursäkta, ska bara sätta på mig Urim och Tummim”.
Just det, namnskyltarna glömde jag! Hehe, taxifeeling som sagt.
😀
Jasså, är det mormoner de är? Jag har undrat vad det är för figurer som är ute och går. De finns nämligen här också. De är två, och går alltid tillsammans.
Här har vi också den beige mannen, en äldre herre, ofta klädd helt i beige (fast nu har sommarsviden kommit på och då är han ljusblå) som varje dag ungefär samma tid går förbi jobbet.
Jag upptäcker plötsligt att mitt lilla samhälle är fullt av såna här figurer. Det lär bli mer om dem på bloggen, för nu ser jag dem överallt.
siksi pirunan vapaaksi kutsuaa
se iloissaankäsiaan taputamaanja huudahtaa
tanne tulla saan huomenna udestaan hiiliä kuumia niskaan tiputtamaan
appua appua kamalaa ja vedetne pois haihduttaa
on ilmassa käryä palavaa
nyt ihmeessa vettä jo kantakaa ja armoa antakaa
nyt jumala armon kostosta käydä saa siitä ihmiset iloissaan huudahtamaan
ei sotita huomenna milloinkaan vaan toisia rakastakaa
oli kokemus jula ja opettava se riidat kaikki on lopettava
nyt piruna uusia juonia punomaan ei suostu se periksi antamaan ei tahdo se vaipua unholaan.
ei jumala osaa aavistaa mitä piruna keinoja rakastaa
nyt ihmiset maailmassa hänta vain rakastaa oli lupaus kuin sika joka liastavapauttaa heti uudestaanliassa kay kääntymaan nyt jumala viella kerran yrittää
tämän maan ja taivaan kerran loin sinne kaikki mä mukana toin kun
tahdoin antaa jotakin pois en muuten ma kaikkea luonut ois nyt tahdon täälta kauas ja pois.
niinkuin ei paratiisiä ollutkaan ois myös kaiken tän ottaa pois
mut kerran kerran nyt yrittää vois