Popcornplantage

Visserligen inte min, utan äldste sonen Magics. Men den står i fönstret framför mig, och jag tycker den är rätt cool. Det är en speciell sorts majs som alltså ska gå att poppa när den vuxit klart. Det får vi nog anledning att återkomma om. popcornplantage.jpg

Plantagen utsattes för övrigt för ett oväntat angrepp av Lilla Larsson, tvåkettalft år, häromdagen. Hon lyckades dock undvika de flesta av de späda små skotten, så en stor del av planteringen klarade sig från denna lilla naturkatastrof. Det blev mest en massa jord på golvet.

Hurricane Larsson, typ.

Scanbilen kommer – igen

(Uppdatering: Mindes just att jag läste hos Lotten igår att idag är Stora
Bilbloggardagen. Detta får bli mitt bidrag - väl bekomme!)

Scan satsar stort på ett nytt marknadsföringskoncept: Scanbilen.

Det är säkert en bra grej och jag önskar lycka till. Men för mig personligen ger konceptet ganska skeva associationer, av flera anledningar.

scanbilen.jpgDet första jag tänker på är en marknadsundersökning som jag läste om för länge sedan, gissningsvis nån gång i mitten av 90-talet. Det var Scan självt, som då var en ganska snårig historia med ett gäng olika slakteriföreningar som tillsammans ägde ett varumärke, som hade undersökt vad folk associerade Scan-märket med.

En förbluffande stor andel av de yngre i undersökningen trodde att Scan var – just det: Ett transportföretag. De hade sett Scanbilar överallt men det var allt.

Sedan är jag, som några av er redan vet, uppvuxen på en gård. Dit kom Scanbilen rätt ofta. Det var Fölkiällsbarrj (Folke i Hällsberg) som körde den. Han var självklart stark som en oxe (pun intended) och jag har själv sett honom i ganska jämn dragkamp med en envis ungtjur som inte ville åka Scanbil.

Fölkiällsbarrj stod högst uppe på bilens landgång med tjurens svans i ett stenhårt grepp och drog för allt vad han var värd. Tjuren stod en bit nedanför och stretade för allt han var värd – åt andra hållet.

Inte så konstigt, han kanske visste vart bilen skulle.

Till Uddevalla.

Vi västkustbor hävdade på denna tid (och många gör det än idag) att Uddevalla är Sveriges tråkigaste stad. Och för ungtjuren var detta förstås dagens understatement. För hans del var Uddevalla ändstationen – där låg Scan Västs slakteri.

Hur dragkampen slutade? Jo, som sagt, Fölkiällsbarrj var stark som en oxe. Och landgången var lite hal efter någon ko som skitit där tidigare under dagens expedition, så ungtjuren fotfäste gav sakta efter.

Långsamt halade Fölkiällsbarrj upp honom för landgången och in i bilen. Scanbilen.

En produkt vi klarar oss utan

En onödig produkt. Så skulle jag vilja beskriva det senaste tillskottet i den ständigt växande floran av Tutti Frutti-produkter från Cloetta Fazer. Produkten heter Tutti Frutti +choco, och jag förstår helt enkelt inte vitsen med den. (En liten brasklapp, förresten. Jag har inte lyckats utröna exakt när denna produkt lanserades, men jag har inte sett den förut och det står som synes “Nyhet” uppe i hörnet på förpackningen.)
tuttifruttichoco_webb.jpgJag gillar Tutti Frutti. Det är sött, slisksyrligt mjukt godis. Gott. Att täcka vissa av dessa godsaker med choklad verkar helt onödigt och är snudd på sabotage. De chokladtäckta godisarna tillför ingenting, de känns bara som små aliens – ovälkomna inkräktare i en i övrigt perfekt harmonisk värld av glada färger, sötma och syrlighet.

Varför gör man en sån här produkt? Frågan är befogad, och jag tror mig även veta svaret: Cloetta Fazer har en strategi. Strategin handlar om att allt krut ska satsas på ungefär ett dussin prioriterade varumärken, medan de andra kan få skvalpa med på nåder. De prioriterade varumärkena är storsäljarna, och dessa ska man krama ur så mycket man kan. Därför översvämmas (okej, där överdrev jag lite, men det var för effektens skull) vi nu av olika varianter av Dumle, Kexchoklad, Kina, Marianne, Geisha, Center och några till.

Det är säkerligen en smart strategi, men ibland går det för långt. Choklad-Tutti Frutti är ett utmärkt exempel.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.