(Uppdatering: Mindes just att jag läste hos Lotten igår att idag är Stora

Bilbloggardagen. Detta får bli mitt bidrag - väl bekomme!)

Scan satsar stort på ett nytt marknadsföringskoncept: Scanbilen.

Det är säkert en bra grej och jag önskar lycka till. Men för mig personligen ger konceptet ganska skeva associationer, av flera anledningar.

Det första jag tänker på är en marknadsundersökning som jag läste om för länge sedan, gissningsvis nån gång i mitten av 90-talet. Det var Scan självt, som då var en ganska snårig historia med ett gäng olika slakteriföreningar som tillsammans ägde ett varumärke, som hade undersökt vad folk associerade Scan-märket med.

En förbluffande stor andel av de yngre i undersökningen trodde att Scan var – just det: Ett transportföretag. De hade sett Scanbilar överallt men det var allt.

Sedan är jag, som några av er redan vet, uppvuxen på en gård. Dit kom Scanbilen rätt ofta. Det var Fölkiällsbarrj (Folke i Hällsberg) som körde den. Han var självklart stark som en oxe (pun intended) och jag har själv sett honom i ganska jämn dragkamp med en envis ungtjur som inte ville åka Scanbil.

Fölkiällsbarrj stod högst uppe på bilens landgång med tjurens svans i ett stenhårt grepp och drog för allt vad han var värd. Tjuren stod en bit nedanför och stretade för allt han var värd – åt andra hållet.

Inte så konstigt, han kanske visste vart bilen skulle.

Till Uddevalla.

Vi västkustbor hävdade på denna tid (och många gör det än idag) att Uddevalla är Sveriges tråkigaste stad. Och för ungtjuren var detta förstås dagens understatement. För hans del var Uddevalla ändstationen – där låg Scan Västs slakteri.

Hur dragkampen slutade? Jo, som sagt, Fölkiällsbarrj var stark som en oxe. Och landgången var lite hal efter någon ko som skitit där tidigare under dagens expedition, så ungtjuren fotfäste gav sakta efter.

Långsamt halade Fölkiällsbarrj upp honom för landgången och in i bilen. Scanbilen.