Har knepat och knåpat hela dagen för att få igång vår nyinköpta spis. Men si, det blir tji. Endast två plattor blir varma, och jag misstänker att det är något mer grundläggande fel med strömförsörjningen i vårt hus. (Och då tänker jag inte på att vi haft sex strömavbrott hittills i år.)
Jag har skruvat och grejat med fas och jord och L1, L2 och L3.
Och nollan, förstås. Den är viktig. Och då menar jag inte nollan som håller i skruvmejseln, det vill säga undertecknad, utan den lilla blåa kabeln som kallas för nollan.
Efter att ha skruvat ihop allt enligt konstens alla regler märkte jag att det nya uttaget inte passade, så jag fick åka och byta. Och spackla, för väggen rasade sönder. När allt sedan är på plats visar det sig att något är vajsing. Ugnen funkar inte och bara de två plattorna till höger blir varma.
Det kanske är en allians-spis?
Imorgon blir jag tvungen att ringa elektrikern och be om hjälp. Det retar mig mer än vanligt, eftersom jag denna gången var helt säker på hur det hela skulle gå till. Och i bakhuvudet gnager tanken om att vi har något mysko elfel i huset, och blir tvungna att låta eletrikern gå lös rejält bland tåtarna. Då kan den nya spisen bli otäckt dyr.
Men jag är varken fanatiker eller expert: surströmmingsklämman är en av många saker jag gillar, men sällan äter. Surströmmingskonsumtionen har i ärlighetens namn varit mycket sparsam – innan Gnesta-Pelle hade godheten att bjuda in mig hade jag nog inte ätit den norrländska delikatessen på 15 år. Så nu klarar jag mig 15 år till.