Vi har precis avslutat fredagens kvällsmat, och Lilla Larsson far runt i köket och pillar och grejar med än det ena, än det andra.
Plötsligt hör jag något som piper. Hon har fått tag i den nya termometern, som jag äntligen fått tummen ur och köpt efter flera månader i temperaturlöst tillstånd. Jag vet inte riktigt vad knapparna är till för, har inte kollat manualen, så jag säger till henne att sluta trycka.
“De e pässonaltällefånen”, säger hon glatt.
Det ordet har åtminstone inte jag lärt henne. Jag har aldrig använt en personaltelefon i hela mitt liv…
Häromdagen var det återigen bråk vid matbordet, trots att vi alltmer försöker tillämpa Lisas taktik. Legolas tyckte det var för tidigt att äta, han gillade plötsligt inte maten och var allmänt trött och grinig.
“Du åt säkert inte mycket soppa i skolan idag”, sade IT-mamman.
“Jag har ätit 20 ton”, hojtade Legolas. Och tillade med låg röst: “…knäckebröd.”
Vid den här punkten blir det lite svårt att hålla sig för skratt, men eftersom Legolas ska iväg till en kompis känns det viktigt att få i honom lite mat.
“Man kan inte leva på bara knäckebröd”, försöker jag.
“Jag har ätit 20 ton”, hojtade Legolas. Och tillade med låg röst: “…knäckebröd.”