Häromdagen var det återigen bråk vid matbordet, trots att vi alltmer försöker tillämpa Lisas taktik. Legolas tyckte det var för tidigt att äta, han gillade plötsligt inte maten och var allmänt trött och grinig.
“Du åt säkert inte mycket soppa i skolan idag”, sade IT-mamman.
“Jag har ätit 20 ton”, hojtade Legolas. Och tillade med låg röst: “…knäckebröd.”
Vid den här punkten blir det lite svårt att hålla sig för skratt, men eftersom Legolas ska iväg till en kompis känns det viktigt att få i honom lite mat.
“Man kan inte leva på bara knäckebröd”, försöker jag.
“Men det är ju jättenyttigt! Fullkorn!”
Fattar ni hur jag har det?
Finns ett ordspråk som verkar passa in här – Som man bäddar får man ligga!