Orakade män mitt i livet

Det började sent igår kväll. Ett mejl från Juristen damp ned i min inbox.

tjena,
jag och Mr. Steam tänkte försöka klämma in en snabb kopp på torget imorgon.
intresserad?

Skiter björnen i skogen? Självklart är jag intresserad. Det här är vad Timbuktu kallar “kompisar från förr”, två killar som jag umgicks mycket flitigt med för 15-20 år sedan, och som jag endast nyligen lyckats återskapa kontakten med – mycket tack vare denna blogg.

Jag tackar givetvis ja till inviten.

Idag på förmiddagen startar jag min dator och hittar en mindre skur med kommentarer till gårdagskvällens fötvivlade inlägg om det stora hjärnsläppet. En av kommentarerna kommer från en signatur med ett namn jag känner igen mycket väl – om det är den jag tror, är det ännu en gammal polare som jag nästan tappat kontakten med.

Jag drar bums iväg ett mejl:

Maräng – är det du?

En liten stund senare ringer telefonen. Visst är det Maräng – i egen hög person. Jag har inte en aning om när vi talades vid senast. Det är åratal sedan. Sist jag hörde från honom var han utan jobb, nu är han International Sales Manager, nyss hemkommen från en mässa i Amsterdam.

Vi pratar länge och väl. När samtalet är över, får jag bråttom till min fikadejt med Juristen och Mr. Steam. Vi träffas på Espresso House och det är nästan som gamla tider. Fast ändå inte. Mr. Steam bor numera i Baltikum och Juristen i Stockholm. Tre orakade män, mitt i livet. Förr rörde sig samtalen om musik, film, sport och bilar. Nu pratar vi om resor, mobiltelefoner och våra familjer.

Det här är nästan för mycket nostalgi på en och samma dag. Livet är märkligt. Jag har spenderat mycket av min ungdom – låt vara olika faser av den – med de här killarna. Mr. Steam och jag spelade i samma band och delade till och med lägenhet under en period. I den lägenheten var Juristen ofta på besök. Familjen Maräng växte fram ganska parallellt med min familj och de två Marängbarnen är bara en gnutta äldre än våra två äldsta barn. Vi umgicks mycket flitigt på den tiden. Sedan skildes våra vägar och kontakten droppade successivt ned till julkortsnivå.

Hade det inte varit för den här bloggen, vet jag inte om jag fått kontakt med någon av dem igen. Så du som grunnat på att starta en egen blogg: sätt igång! Gå hit, så är du igång på ett par minuter. Det kan få mycket intressanta följder. Och om du inte är sugen på att skriva själv, kan du alltid leta här, här eller här. Till exempel.

Våihallvättesajjerduv?

Jag använder i princip aldrig kraftuttryck. Utom när det är alldeles, alldeles nödvändigt.

Som nu.

Därför finns det ett i rubriken, och det märker du nog om du tänker dig att det är Weiron i Ottan som pratar.

Varför anser jag mig då nödgad att i denna stund publicera denna profanitet? Jo, jag har just råkat zappa förbi SVT24, där jag som av en slump råkade få höra nyheten.

Jag är chockad. Saknar ord. Faktiskt.

God natt – siste man släcker lyset.

Hej, det är jag som är Mungo

Lille Legolas är alltid lika full av överraskningar. Igår upptäckte jag att han satt en lapp på sin dörr:

“Välkommen till Bollos rum”, förkunnade anslaget.

Bollo? Så heter han inte. Han heter visserligen inte Legolas heller i verkligheten, men ändå. När han skulle lägga sig var jag tvungen att fråga:

mungo.jpg“Bollo, är det du?”

“Ja”, kom svaret blixtsnabbt. Efter en sekunds tystnad fortsatte han:

“Vet du vad du heter?”

Nu börjar det bli intressant.

“Nej”, svarade jag.

“Mungo.”

“Jaha, men du vet väl att det finns ett djur som heter så?”

Visst vet han det. Fast om det innebär att jag liknar en mungo, det vet jag inte. Jag tycker hursomhelst att det är underbart kul med hans fantasi, som tycks ha fått ny inspiration på senare tid.

Han håller just nu på att läsa Hobbiten, som är en moderniserad version av Tolkiens Bilbo. På senare tid har det varit väldigt mycket prat om hobbitar (för mig heter de fortfarande hober, för så hette de i den översättning av Bilbo och Ringen-trilogin som jag läste i tonåren) och deras stora fötter, det ständiga ätandet och så vidare.

Och många hobbitar – eller hober för er gamlingar – har förstås namn som slutar på -o. Som Bilbo och Frodo. Och Bollo och Mungo.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.