Köttbiten på bilden kallas för “flat iron steak.” I Sverige är den så okänd att det inte ens finns ett svenskt namn, och av vad jag kan utläsa ur en artikel i Restauratören, så vet inte ens proffsen riktigt var den sitter.
Det jag tänkte skriva om är istället studenten John Hansson vid Restauranghögskolan i Grythyttan, som fått ett stipendium på 20.000 kr för att studera styckningsdetaljen närmare, och utröna om den är lika mör som oxfilén. Tidigare har man alltid antagit att biten ifråga skulle vara seg, eftersom det går ett stråk av bindväv rakt genom muskeln. Men när man tar bort denna bit, menar forskarna att man har en riktig mumsbit.
John Hansson ska genomföra sensoriska studier med en tränad panel och på sikt hoppas han kunna utveckla ett antal nya flat iron steak-rätter.
Ändrade just min status på Facebook till “recovering from a serious party coma.”
Gårdagens 40-årsskiva blev en riktig höjdare. Födelsedagsbarnet, Fru Herrekipering, hade fixat till en finfin italiensk buffé och vid bordet blandades trivsam konversation med allsång och diverse fröjd och gamman. Gästerna utgjordes av en ganska spretig blandning, som du kan läsa mer om här. Tankarna snurrar nu för fullt inför min egen, snabbt annalkande, högtidsdag.
När maten var undanstökad, åkte bord och stolar bort och discokulan snurrade igång. Vi hade blivit förvarnade om att det vankades disco, och så blev det. Efter en något tveksam inledning blev det full fart på dansgolvet, och idag har jag rejäl träningsvärk på ett antal ställen.
Hela söndagen har framlevts i ett slags partykoma, orsakat av hög fysisk aktivitet i kombination med ett visst alkoholintag. Nu börjar jag känna mig som folk igen, men fruktansvärt trött. Så det blir nog godnatt rätt snart efter Parlamentet.
Kidsen avlämnade hos Farmor. Ikväll är nämligen IT-mamman och jag bjudna på 40-årspartaj. Det känns fortfarande lika skumt att lämna iväg dem, även om alla tre gillar skarpt att vara hos Farmor.
Saken är bara den att under många år hade vi aldrig tillgång till barnvakt. Vi bodde 25 mil härifrån, så logistiken funkade helt enkelt inte. Släktingarna var för långt bort. Och nästan alla våra vänner hade egna barn, så det blev aldrig av.
Sedan flyttade vi tillbaka till Västkusten, och ganska snart föddes Lilla Larsson. Fram till för bara något år sedan har hon varit för liten för att lämnas iväg av sina sjåpiga föräldrar, men nu funkar det…
Och jag vet att de har det bra. Farmor har mycket mer tid att ägna dem än vad vi har. Så nu ska jag släppa taget och börja ställa in mig på kvällens övningar.
Dags för uppvärmning.
Av strykjärnet, alltså.
En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.
