Nu så

Efter sjuttifem sorger och åttitvå bedrövelser har jag smakat. Marabou Non Stop, alltså. Chokladkakan. Fick åka in på Statoil och köpa till slut, under en av alla taxikörningar idag. Magic fick syn på den och viftade glatt med den när vi kom hem, så den försvann i ett nafs, alltmedan bönderna och deras presumtiva fruar sjöng och badade i tunnor på TV:n.

Chokladkakan föll mig inte direkt i smaken. Det blir för sött, även om det är gott när det krasar lite. Avstår nog hellre. Det här lär inte bli någon storsäljare. Inte som chokladkakan med Daim, som petat ned Schweizernöt från andraplatsen på chokladkaketopplistan.

Slutligen tänkte jag avslöja hur den ursprungliga Non Stopen, det vill säga M&M’s, kom till en gång i tiden. Det var chokladlegendaren Forrest Mars, mannen som byggde upp sin fars lilla chokladindustri till en global gigant (som bland annat gör Snickers, Twix, Mars och Bounty) som var besatt av tanken på att komma på ett sätt att göra choklad som inte smälter i handen. Under en tågresa genom USA fick han den geniala idén att kapsla in chokladen i ett tunt skal av sockerkristyr, som dessutom enkelt kunde tillsättas glada färger.

Nostaligi: Plastic Bertrand på en båt i Stockholm

Bondhustrun skriver om hur hon lagar mat med sin treåring och lyssnar på fransk syntpop.

Plastic Bertrand.

Men Plastic Bertrand är väl inte syntpop? Mer punkpop. Från Belgien, dessutom, om man ska vara en petig grinpelle.

Men det är inte jag, för nu pratar vi nostalgi på skyhög nivå. Ca plane pour moi önskade jag nämligen när jag var med i Upp till tretton med Ulf Elfving.

Jag visste inte vad låten hette, så jag skrev i brevet att jag ville höra en låt som hette “nåt i stil med Shaplaboomaa”. Det listade killarna i grammofonarkivet ut med lilltån, och Uffe gav mig nån fråga om musikinstrument.

Svarade rätt och vann presentkort på två skivor, som jag handlade upp när klassen var på skolresa i Stockholm. Jag köpte förstås Plastic Bertrands värdelösa skiva (på kassettband, tror jag) men också Hansson de Wolfe Uniteds första skiva. Detta var alltså före jag etablerat min image som tvättäkta hårdrockare i jeansjacka och jympadojor.

Vi var även på bio på splitter nya Filmstaden. Den hade knappt öppnat, men fröken kände någon som släppte in oss och visade Papphammar.

Sicka minnen som väller fram.

Sjätte klass.

Vi bodde på af Chapman, båten som var vandrarhem. I båten bodde även ett gäng ryssar som hade löss. Vi däremot, hade pyjamasparty. Sjätte klass, hormonerna hade precis börjat sätta igång på allvar. Det var rätt laddat, kan jag säga. Mer laddat än vad fröken Britt-Marie insåg, skulle jag tro.

Vad har detta med Plastic Bertrand att göra? Rätt mycket, som du märker.

Extra Cool Pro

Man skulle kunna tro att rubriken syftar på mig själv. Men så är det inte, istället handlar det om Wrigley’s nya halstabletter givits detta pompösa namn.

Enligt Wrigley’s har de här tabletterna allt man kan önska: uppfriskande smak och en kärna av mentol och xylitol som lindrar halsont och “hjälper till att svälta ut de bakterier i din mun som ger upphov till syraattacker och hål i tänderna.”

Jag är varken förkyld eller tandläkare, så sanningshalten i dessa påståenden kan jag inte vidimera. Det är dock uppenbart så att det känns att det händer något i svalget, även om man inte är förkyld.

Smaken, då? Ja, idén med ett slags skal och en mjuk, nästan flytande kärna, appellerar kanske inte till alla. Men jag gillar det, och som halstablett finns det viktigare funktioner. Efter att man sugit på tabletten en stund, börjar innanmätet sippra ut och det är alltså detta som ska ge alla de vidunderliga effekterna, om jag förstått saken rätt.

Ok, över till de olika smakerna.:

  • Strong mint: Fräsch och frisk med en svag doft av tandläkarmottagning. Tyvärr finns det en viss unkenhet i kärnans smak, som tidvis blir ganska obehaglig. Eftersmaken känns dock fräsch.
  • Eucalyptus: Ja, just det. Eucalyptus. Woohoo. Det här är friskt. Det känns precis som den där gamla Vicks-reklamen med isbjörnen. Nästan lite väl bra.
  • Lemon mint: Som vanligt är det citronvarianten som får min röst. I’m a lemon kind of guy, liksom. Den är precis lagom syrlig och när innanmätet börjar sippra ut smyger sig en mer distinkt syrlig myntasmak fram på et mycket försiktigt vis.

Jag sparar förstås påsarna tills nästa gång jag blir förkyld. Så kan jag testa om Wrigley’s påståenden verkligen stämmer.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.