Poltergeist-musen slår till

Äntligen är jag tillbaka bakom mitt skrivbord efter närmare två veckor på vandrande fot, runt om i huset och på resande fot.

Men när jag sätter mig ned vid datorn och ska börja med dagens utryckning – redigera tidning som ska vara hos prenumeranterna imorgon – så undrar jag först om det slagit slint i huvudet på mig.

Musen ligger helt still på sin matta, och jag rör inte styrplattan på själva datorn. Ändå kilar markören sakta men säkert lite snett nedåt vänster över skärmen. Jag tar musen, klickar, drar, rullar på scrollhjulet och lägger den still igen.

Pilskrället joggar träget vidare. Snett nedåt vänster.

Detta är ju total katastrof! Jag kan inte redigera en tidning med en markör som springer av sig själv! Det är ju rena lerduveskyttet.

Jag drar ur muskabeln. Torkar av styrplattan.

Spring spring.

ψψψψψ!

Vad ska jag göra? Posten stänger sju. Innan dess måste tidningen vara klar, och jag behöver börja nu om jag ska hinna.

Andas djupt. In genom näsan, ut genom munnen. Såja.

Där trillade polletten ned. Jag öppnar min väska och tittar. Det lyser rött där nere. Min trådlösa blåtandsmus ligger där och kramas. Tydligen tillräckligt nära datorn för att signalen ska plockas upp. Med ett raskt handgrepp försätter jag den i hypnos. Du kommer inte att vakna förrän det behagar mig.

HA!

Där fick du.

Efterlängtade knölar

Nu är den här: mikropotatisen.

Det är familjeföretaget Swegro som lanserar en helt ny variant av den gamla hederliga prållan. Det nya är egentligen förpackningen, som är utrustad med en fiffig ventil. Tack vare ventilen, som förhindrar övertryck, kan man bara hysta in förpackningen i mikron och fläska på. Efter några minuter är det klart.

Potatisen är svenskodlad, tvättad och sorterad. Kommer i två storlekar: 250 gram och 600 gram.

Om jag ska testa? Var så säker. Jag återkommer.

Delikatessyoghurt

Den här har jag aldrig smakat förut. Lindahls produkter har funnits i butikerna här i byn länge, men bara de mer välkända: turkisk och grekisk yoghurt av den där typen som man blandar i såsen eller äter till maten.

Så igår när jag rusade runt på Kvantum fick jag syn på den här. Bara vaniljsmaken, men ändå. Något säger mig att den funnits på marknaden en tid, men jag ville ändå testa.

Och den var… god. Ganska krämig, ganska söt, men… Det är något som saknas. Det saknas lite sting, lite syrlighet. Det smakar lite kontinent. Betyget blir godkänt, inte mer. Och hinkförpackningen, som man annars brukar ge pluspoäng för, blir till ett minus i det här sammanhanget. Man måste ju sleva upp yoghurten med en sked, för att sitta och hälla ur en hink vid frukostbordet, det blir liksom fel.

Smaken av kontinent är inte så förvånande, för Lindahls är ett rent importföretag som numera i stort sett enbart sysslar med produkter från Tyskland.

Annars finns det en liten spännande historia bakom, faktiskt. Bolagets grundare Anders Lindahl startade en gång i tiden ett mejeriföretag i Polen. Det köptes sedermera av Skånemejerier tillsammans med ett danskt mejeri som hette Kløver. Arla och Kløver startade ett priskrig i Danmark, vilket till slut sargade Kløver så illa att Arla kunde ta över och skapa ett monopol. På köpet fick Arla halva det polska bolaget. Man köpte sedan ut Skånemejerier, och det polska mejeriet heter idag Arla Foods Polska.

Och medan allt detta hände, skapade Anders Lindahl jätterabalder genom att börja sälja dansk mjölk i svenska butiker i Skåne. Försöket blev inte långlivat, marknaden var inte mogen. Mjölken är liksom lite helig på nåt sätt. Importerad yoghurt tycks vara lite lättare att svälja, så nu har han hittat sin nisch, den gode Lindahl.

En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.