Trogna läsare har nog inte missat att det avhölls baluns i residenset nyligen. Då gjorde jag en liten tabbe. Råkade ställa fram ett gäng varuprover i den lilla pub vi ställt iordning i källaren. Tre av Galateas nya produkter, som jag tänkt prova, provades istället av mina gäster.

Jag vet inte vem, så där slutar den historien.

Men strunt samma, några av ölen har jag kunnat testa. Bland annat spanska partyölet Estrella Damm, som är ett ljust öl med en lite knorrig beska. Lite spralligare än det mesta i den här vägen, och faktiskt riktigt acceptabelt.

Men ingenting mot nästa testobjekt. För nu har jag hittat det. Äntligen! De som känner mig vet att det jag allra helst dricker i ölväg är Guinness. Allra helst på fat, serverad på en irländsk pub, såklart. Och alla som någonsin smakat detta, och sedan rusat till Systembolaget och handlat Guinness, vet att man blir grymt besviken.

Tillåt mig därför presentera:

*trumvirvel*

Coopers Best Extra Stout – ett australiskt öl som jag faller pladask för. Det smakar som Guinness, fast godare, mer komplext, en aning sötare fast på ett sofistikerat sätt. Smaken är som en refräng med Dixie Chicks: flerstämmigt och vackert i perfekt harmoni, men under alltihop lurar den beska melankolin som ger alltihop en färg av livet självt. Under den vackra polerade ytan finns styrka, självständighet, beslutsamhet och till och med ett stråk av vrede.

Jag tror att The Black Stuff, som irländarna kallar Guinness, får svårt att matcha den här uppkomlingen från Down Under. Åtminstone i min bok.

Edit: Estrella Damm och Coopers Best Extra Stout kommer på Systembolaget 1 april. 

Visst var det så han sjöng, den gode Martin? Hursomhelst, strofen – korrekt eller ej – får utgöra rubrik till detta test av McDonald’s senaste burgare i kampanjen Great Tastes of America: Vegas Classic.

Blev du hungrig nu? Det blev nog jag. Lite, i alla fall. För den här burgaren, liksom de andra i kampanjen, är god. Chicago Star hann jag med att testa, men jag fick inte ur mig något här på bloggen innan kampanjperioden löpt ut. Hursomhelst: jag får en känsla av att McDonald’s hittat helt rätt här. Tillbaka till rötterna, och det funkar.

Det är i alla fall in sensoriska bedömning, om det sedan funkar försäljningsmässigt har jag inte lyckats utröna än.

I lördags for jag för att lämna Magic på hans praoplats på Ängöfärjan. IT-mamman på Ikea, strömmen avstängd, Lilla Larsson hso Gubben Gran – perfekt läge för lunch hos ÄmmseDågglas, som vi stundom kallar snabbmatskedjan. (Uttrycket myntades förresten när McDonald’s öppnade i Borås en gång i tiden. Då lär en äldre man i staden ha kommit med den klassiska repliken: “Sån däringa ÄmmseDågglas? Dä kan la allri löna säjj.”)

Vegas Classic består av en 140-grams burgare med osttoppat bröd, grönsaker, bacon, chiliost och pepparmajonnäs. Tillsammans blir detta en riktigt smaklig anrättning, även om jag gärna sett liiite mer av smakelementen: en gnutta mer chili i osten, en smula mer peppar i majonnäsen och kanske en skiva bacon till. Pepparmajonnäsen är dock riktigt god och lyfter det hela.

Att käka medan man kör funkar dock inte, därtill är burgaren alltför stor. Denna anrättning intogs istället på en busshållplats på Tjörn.

Sedan ska jag avsluta med ett litet tips: Bacon Double Cheese för 15 kr. Riktigt billig och god lunch om du har svårt att få löningen att räcka. Är du stadd vid kassa och riktigt hungrig: ta två.