Han är glödhet i Storbritannien nu, Fergus Drennan. Hans program “The Roadkill Chef” har blivit en jättehit, och hans kurser är utsålda under hela 2007. Han säljer råvaror till Jamie Oliver, som mer än gärna propagerar för Fergus.

Vad är det då som är så speciellt med Fergus? Jo, han har specialiserat sig på mat som naturen ger. Foraging, som det heter på engelska. Mycket svamp, bär, rötter och sånt, förstås.

Men det som gjort Fergus Drennan till kändis i Storbritannien är TV-programmet “The Roadkill  Chef” som sänds på BBC3. Som namnet antyder handlar det om att laga mat av  – just det – överkörda djur.

Igelkottfärs, kanske, vad vet jag? Programmet är i alla fall en framgång, och Fergus menar på fullt allvar att det är både mer etiskt och ekologiskt att äta en överkörd kanin än att stoppa i sig en expressuppfödd kyckling som aldrig sett solens ljus.

Det låter förvisso logiskt, men ändå… Kalla mig cynisk, men av någon outgrundlig anledning tar jag nog kycklingen i alla fall.

Nu är jag lite orolig, faktiskt. Den senaste veckan har jag nästan bara lyssnat på amerikanska country-pop-trion Dixie Chicks. Det kan aldrig vara nyttigt.

Visst är min musikaliska diet extremt varierad. I min iTunes kan klassiska stråkar följas av finsk hårdrock. Eller en gungande reggae, eller kanske skånska rapparen Timbuktu, som är en av mina riktiga favvos.
Men country? Nej. Inte förrän nu, i alla fall.
Jag fick upp ögonen för country-brudarna efter deras uppmärksammade offentliga avståndstagande från George W. Bush och kriget i Irak. Laddade ned senaste plattan liksom för att visa mitt stöd. Sedan började jag lyssna, och nu kan jag inte sluta!

Vänta bara – snart sitter jag här i stetson-hatt och tuggar tuggtobak. Fast liksom chicksen kommer jag aldrig att acceptera krig och vapenförsäljning i vanliga butiker.

I ain’t just any cowboy, see?