…för ibland känns mitt liv som ett lopp på korta häcken. Full fart framåt, mot nästa hinder som jag ska ta mig över så snabbt som möjligt. Sedan väntar ett till.
Har precis tagit mig över takhindret (rätt högt hinder), nu ska jag över deklarationshindret.
Någonstans där framme hägrar målet. Men det har jag inte tid att tänka på nu, måste över nästa hinder. Och nästa. Och nästa. Och…
Ja, ni fattar.
…men jag måste få gnälla lite. Över prenumerationsagenter. För dig som inte vet vad detta är, så är det en mystisk typ av företag som hjälper andra företag att sköta prenumerationer på olika tidningar och nyhetstjänster.
Det finns förmodligen någon poäng med detta system. Men jag förstår den inte. Alla abonnemang på våra nyhetsbrev som går genom agenter innebär ofelbart en massa extrajobb. Just nu sitter jag till exempel med en lång lista e-postadresser. I ett brev. Som en anställd på agentfirman suttit och knattrat in i sin dator. Och printat ut. Och skickat till mig. Till råga på allt har dokumentet den snorkiga titeln “Reklamation”, trots att det bara handlar om nya abonnenter som ska läggas till ett befintligt abonnemang.
Snark. Sist detta hände fick jag ringa och fråga om det kanske gick att få adresserna via mejl.
“Javisst, jag har dom här, jag mejlar dom till dig!”, svarar personen glatt. Dubbelsnark.
Men nu har jag ju e-postadressen. Så nu skickar jag ett mejl och frågar om jag kan få ett mejl – så att abonnenterna kan få sina mejl. Trippelsnark.
Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz skriver idag på sin blogg att han vill ha ett “amazon.com för matvaror”. Hans skäl är dels bekvämlighet, men också omtanke om miljön.
Det har jag tjatat om i åratal. Men tyvärr saknas det långsiktiga nätvisionärer à la Schibsted och Tesco i den svenska matbranschen. I många andra avseenden är det Ica som driver utvecklingen framåt i svensk dagligvaruhandel. Men Ica kommer inte att dra igång någon näthandel förrän man har kniven på strupen. De allra flesta butikerna inom Ica ägs nämligen av köpmännen, som dessutom är storägare i det centrala Ica-bolaget. Om det centrala Ica-bolaget drar igång näthandel kommer man att konkurrera med köpmännens butiker – det går ju inte.
Varför tar då inte Coop, Axfood eller Bergendahls chansen och rycker åt sig initiativet och skaffar sig ett rejält försprång på nätet?
Det finns flera förklaringar, men den viktigaste är att de redan testat. Och den gången blev det fiasko. Nu har det hunnit gå ett antal år, och bandbredd, datormognad och -penetration ser helt annorlunda ut. Dessutom har den ursprungliga inställningen, om att näthandel måste vara lika med lågpris, försvunnit. Men fiaskot förra gången får ändå kedjorna att tveka.
En annan sak som skapar tvekan är att man nu insett att näthandel kräver investeringar i en egen logistik, som inte riktigt passar in i den befintliga: Det är alldeles för osmidigt och oekonomiskt att ränna runt i en vanlig butik och plocka ihop kundernas beställningar, och i kedjornas stora terminaler och lager rullar allt på pallar. Det behövs helt enkelt egna lagerterminaler för näthandeln, och Ica, Coop, Axfood och Bergendahls investerar alla sina resurser i de fysiska butikerna.
Visserligen har Coop igång någon form av e-handel och den är tänkt att expandera. Men det går trögt.
Så det är öppet mål. Bara att köra igång. Den som vill och vågar satsa på att bygga upp e-handel med dagligvaror kommer aldrig att få ett bättre läge än nu. I Stockholm finns PrisXtra, och det finns en del andra små lokala aktörer. Men det finns hur mycket plats som helst för nya förmågor.
Det kliar i fingrarna på mig när jag tänker på det. Det skulle vara skitkul (och förmodligen apjobbigt) att dra igång en matbutik på nätet. Men jag har redan två företag och jag hinner inte riktigt med att sköta dem som jag skulle vilja. Så det vore förstås vansinne att starta ett till.
Men du kanske är rätt person? I så fall är det bara att köra igång. Pontus och jag är redo, och det finns många, många fler.