Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz skriver idag på sin blogg att han vill ha ett “amazon.com för matvaror”. Hans skäl är dels bekvämlighet, men också omtanke om miljön.
Det har jag tjatat om i åratal. Men tyvärr saknas det långsiktiga nätvisionärer à la Schibsted och Tesco i den svenska matbranschen. I många andra avseenden är det Ica som driver utvecklingen framåt i svensk dagligvaruhandel. Men Ica kommer inte att dra igång någon näthandel förrän man har kniven på strupen. De allra flesta butikerna inom Ica ägs nämligen av köpmännen, som dessutom är storägare i det centrala Ica-bolaget. Om det centrala Ica-bolaget drar igång näthandel kommer man att konkurrera med köpmännens butiker – det går ju inte.
Varför tar då inte Coop, Axfood eller Bergendahls chansen och rycker åt sig initiativet och skaffar sig ett rejält försprång på nätet?
Det finns flera förklaringar, men den viktigaste är att de redan testat. Och den gången blev det fiasko. Nu har det hunnit gå ett antal år, och bandbredd, datormognad och -penetration ser helt annorlunda ut. Dessutom har den ursprungliga inställningen, om att näthandel måste vara lika med lågpris, försvunnit. Men fiaskot förra gången får ändå kedjorna att tveka.
En annan sak som skapar tvekan är att man nu insett att näthandel kräver investeringar i en egen logistik, som inte riktigt passar in i den befintliga: Det är alldeles för osmidigt och oekonomiskt att ränna runt i en vanlig butik och plocka ihop kundernas beställningar, och i kedjornas stora terminaler och lager rullar allt på pallar. Det behövs helt enkelt egna lagerterminaler för näthandeln, och Ica, Coop, Axfood och Bergendahls investerar alla sina resurser i de fysiska butikerna.
Visserligen har Coop igång någon form av e-handel och den är tänkt att expandera. Men det går trögt.
Så det är öppet mål. Bara att köra igång. Den som vill och vågar satsa på att bygga upp e-handel med dagligvaror kommer aldrig att få ett bättre läge än nu. I Stockholm finns PrisXtra, och det finns en del andra små lokala aktörer. Men det finns hur mycket plats som helst för nya förmågor.
Det kliar i fingrarna på mig när jag tänker på det. Det skulle vara skitkul (och förmodligen apjobbigt) att dra igång en matbutik på nätet. Men jag har redan två företag och jag hinner inte riktigt med att sköta dem som jag skulle vilja. Så det vore förstås vansinne att starta ett till.
Men du kanske är rätt person? I så fall är det bara att köra igång. Pontus och jag är redo, och det finns många, många fler.
Du kan ju alltid maila mig så springer jag ner och handlar åt dig. Det är ju också en slags näthandel 🙂
Jag jag jag jag brinner av iver i fingrarna och snubblar på tangenterna för skynda mig så mycket som möjligt för att få tala om hur mycket vi älskade mathandling på nätet när det fanns 1998-99 ungefär. Via knastrigt modem och på sajtsidor som tog en evighet att ladda, beställde vi mat som sedan levererdes av små underbara människor som varje gång frågade om “18 liter mjölk” var en felbeställning.
Jag säger då det: var är de matdriftiga, hoho?
(Har du någon aning om hur matnäthandel funkar ute i världen? USA? Tyskland? Finns det föregångsländer som man kan snegla på?)
Ojojoj, Lotten. Nu tryckte du på en farlig knapp. Om det är något jag nördat in på, så är det detta. Men för att fatta sig kort kan man säga att nyckeln tycks vara att jobba lokalt. Den som vill besegra Sverige bör därför inta en stad i taget, möjligen med undantag för siamesiska ställen som Lund-Malmö, Uppsala-Stockholm och liknande.
Brittiska Tesco betraktas som världsledande på det här området, och de har näthandel över hela Storbritannien. Men alltid i samarbete med lokala operatörer, typ budfirmor och sådant.
I USA finns företag som Peapod och Webvan, men de jobbar på utvalda marknader. Och så finns förstås min dröm: Fresh Direct i New York.
Jag fatta inte grejen med att det skulle vara mer miljövänligt med e-handel? Det blir ju ännu mera fraktandes mat hit och dit, istället för att man svänger förbi affären på vägen hem från jobbet/skolan/whatever.
Faktiskt inte. De senaste undersökningarna visar att den största miljöbelastningen utgörs av såna som mig, som kör bil till affären 3-4 gånger per vecka, och kör hem med två kassar i baksätet. Om de transporterna istället skulle samordnas och köras i välfyllda leveransbilar (gärna drivna på miljövänligt sätt, förstås) så skulle man slippa massor av utsläpp.
Här är en kund till som gladeligen skulle slippa handlandet. Fast mer miljövänligt för min del skulle det inte bli, eftersom jag allt som oftast kånkar hem mina kassar för egen maskin, men defintivt tidsbesparande och skönare för mina axlar.
Kunde matkasseleverantören dessutom frakta bort mina papperskassar med tidning, pappersförpackning och returglaset vore jag lycklig och skulle gladeligen betala en extra penning för det.
Ulrika – du är ett geni! Den här affärsidén blir ju bara bättre och bättre. Snart kan jag inte hålla mig. Näthandel och sopsortering i skön förening, det är ju lysande!
Men då krävs det ju att alla vill internethandla samtidigt. Hur stor är den chansen/risken? Ps: Äggdelarsnorkoppen är helt galen. Kan inte bestämma mig för om den är sjukt äcklig eller sjukt rolig.
Det behövs inte så många som handlar samtidigt för att det ska bli bättre än att de alla åker till affärn i varsin bil.
Jag vet för övrigt inte heller vad jag ska tycka om äggagubben. Men visst har du också såna där koppar – rätt lika, eller hur?