Många har skrivit om det, och nu hänger jag på. Trogna läsare vet att jag har det här problemet på nära håll.

Det handlar om barn som vägrar äta något annat än det som de alltid ätit. Svenskan har snappat upp ännu en av dessa otaliga forskningsrapporter, en rapport som belägger ett faktum som vår älskade matnördshövding Lisa slog fast för närmare ett år sedan. Detta faktum består i att skepsisen mot mat är genetiskt betingad, och nedärvd från den tid då människorna var tvungna att jaga och leva av det naturen gav. Då var skepsisen en sund mekanism, helt enkelt en slags överlevnadsinstinkt. Man åt inte saker man inte kände igen, för det kunde bli den sista måltiden.

I den här artikeln avslöjar Lisa hur hon och hennes man Johan fick bukt med problemet.

Och jag kan bara konstatera att jag och IT-mamman tycks ha varit inne på helt fel spår. Våra måltider spårar ibland ur till veritabla matkrig, fast inte den sorten där man kastar maten. Vapnen har sitället varit hot och tvång av typen: “Du sitter kvar tills det är tomt på tallriken” eller “Om du inte äter nu, så blir det ingen glass för dig.”

Framgången är tvivelaktig. Visserligen brukar vi till slut avgå med någon form av seger. Men motståndet, som främst utgörs av åttaåtige Legolas, är fortfarande lika starkt. Så sent som häromkvällen passade han på att smyga till soppåsen med sin tallrik i ett obevakat ögonblick. Den där laxbiten som han inte ville äta åkte ned i soporna, men när det uppdagades hamnade ny fisk på tallriken. Med gråt och tandagnisslan som följd.

Lisa kallade mig darling i en kommentar här på bloggen igår. Den passningen skickar jag tillbaka med vändande post: älskade Lisa, tack för att du öppnat mina ögon. Dina råd spikas härmed upp som lutherska tester på den mentala kyrkporten, och därmed hoppas jag att det kan bli matfred i vårt hus.

PS: Killen på bilden är INTE Legolas. Jag vet inte vem det är, men bilden hittade jag hos en bildbyrå. DS.