En ren nyck fick mig att slänga ned en påse cashew-nötter av märket Eldorado i vagnen sist jag var på Willys. Jag har svårt att motstå cashewnötter, och påsen var rätt stor.
Jag ångrade mig lite redan när jag tog den första. Den smakade inte som de brukar. En aning småhärsket, men jag tog några till och de smakade bättre. Sedan har jag gått i skåpet där och tagit några ibland, och smaken varierar rätt friskt.
Så plötsligt händer det: Jag stoppar en nöt i munnen och hinner precis börja tugga när jag känner det:
MÖGEL!
Tvi vale. Trauma. Det smakar fortfarande illa i munnen, tre timmar senare. Jag har lagt påsen i en annan påse, för nu ska jag göra något jag sällan brukar: Returnera. Konsumentkontakt, here I come. And I’m pretty pissed off. I don’t like people messing with my… Jag gillar inte att få mögliga nötter, menar jag.
Det är Bea som undrar efter att ha läst detta inlägg. Och här kommer mitt svar: Jag har tre barn, men mina två äldsta är grabbar. Lilla Larsson är bara två och ett halvt och börjar redan pressas in i en rosa prinsessform.
Denna glass (jag har inte smakat den än, det bör kanske tilläggas) är tydligen gjord för sådana som henne. Och eftersom den heter som den heter, så kommer hennes brollor, 8 och 11, aldrig att prova den. Trots att de kanske egentligen tycker att den ser god eller åtminstone lite cool ut.
Så svaret är, Bea: Girlie, rosa, glitter, allt på en gång. Det blir too much.
Spinninginstruktören Emily stiger i min aktning för varje pass. Jag har alltid gillat låtarna hon använder under träningspassen, men misstänkt att det kanske inte är hon själv som väljer.
Idag skruvade hon upp volymen ordentligt och konstaterade: “Såna här låtar görs bara en gång. Den här är grymt bra.” Låten ifråga var Strange kind of woman med Deep Purple.
Grymt var ordet, sa Bill.
En blogg om mat, dryck och andra livsviktiga saker.
Det är