Som sagt: jag har klippt mig. Och då menar jag verkligen det: JAG har klippt mig.

Själv.

Inspiration hämtad från Martin Stenmarck (ni har väl sett videon där han rakar av sig håret?), TV4-Mårre (Say no more) och Christer Lindarw (jag tog saken i egna händer).

Varför? skriker någon.

Därför att mitt hår hade vuxit mig över huvudet, svarar jag. Jag bestämde mig när jag satt i bilen hem från Oslo i fredags och insåg att jag hade ungefär lika stor chans som en Daimstrut i en påskbrasa att hinna gå till frisören denna veckan. Det kändes helt omöjligt och när jag satt där i bilen tänkte jag: kan Mårre, så kan jag.

Kan Britney, så kan jag.

Och faktum är att jag är skapligt nöjd, trots att jag ser lite vresig ut på bilden. IT-mamman tycker nya frillan får mig att se ut som en slagskämpe eller nåt sånt, så då plockade jag fram den iskalla blicken. Tycker du det är läskigt, så får du kolla i högerspalten – där ser jag väl snäll ut? Mesig, nästan.

Jag lovade ju att återkomma med lite mer från mitt besök på Coca-Colas nya Far Coast Café som öppnade i Oslo i helgen. Så här kommer en lite mer utförlig rapport.

Coca-Cola har investerat stora pengar i kafét, som är mycket smakfullt inrett. Ambitionsnivån är densamma som i Toronto och Singapore där man tidigare startat Far Coast-kaféer. Trots det handlar det inte om någon världsomspännande kedja, faktum är att det är rätt tveksamt om det överhuvudtaget blir några fler, åtminstone i Coca-Colas regi.

Coca-Cola tänker sig nämligen att de produkter som man serverar i kaféerna i första hand ska säljas av företagets kunder. Butiker, kiosker, bensinstationer, hotell, teatrar, biografer, listan kan göras lång. De allra flesta har redan en relation till Coca-Cola, och nu hoppas läskjätten att man ska kunna utnyttja den relationen för att kunna sälja in konceptet Far Coast, eller systerkonceptet Chaqwa som vänder sig till servicehandel som kiosker, mackar och liknande.

Kaffet jag fick på Far Coast i Oslo var förtvivlat gott. Mustig mörkrost med subtila toner av kakao och björnbär lurande någonstans i botten. Likaså teet som var en rooibos smaksatt med hallon. Annars är egentligen hela beställningsprocessen lite omständig och nästan lite pinsam. Steg ett är nämligen att välja vilken typ av “upplevelse” man är ute efter. Jag är själv en inbiten mörkrost-diggare efter tio år i exil i Skåne, och valde därför den “franska upplevelsen” (sug på den, liksom) Opale Noir. Först när man valt sin upplevelse får man välja vilken sorts kaffe man vill ha: espresso, latte och så vidare.

Personligen tror jag det där är det största hindret för framgång. Visst, när man beställt går det racersnabbt att få kaffet, men man känner sig ändå obekväm med att stå och beställa en fransk upplevelse (för att inte tala om en tysk!). Kaffet görs förresten i en speciell maskin med hjälp av små smakkapslar som mest ser ut som de där små burkarna man får marmelad i på hotell. Mycket avancerat, och som sagt: gott. Vilket är mer än man kan säga om mycket annat man serverats…