Fröken Rakblad postade väldigt nyligen ett inlägg om att det börjat snöa utanför hennes boning. Och så: ka-ching! Nu snöar det här med.
All posts by Stellan
American size
Det har knappast undgått någon att jag under förra veckan uppehöll mig i det stora landet i väst. Och det var en ganska händelserik vecka, så jag ska nog pina er med iakttagelser och anekdoter ännu en liten tid.
En sak som jag funderade en hel del på under min vistelse i Chicago, och som återkom i min hjärna när jag gjorde middag till familjen igår kväll, är att storleken har betydelse. Vi européer hyser en fördom om att amerikanerna är överviktiga, och jag kan bekräfta att jag sett en del extrema kroppsbyggnader. Personligen har jag också, för första gången sedan tonåren, tvingats leta bland kläder av storlek medium för att hitta något till min egen lekamen.
Och undra på att en del amerikaner är stovuxna (långt ifrån alla, måste tilläggas – jag har också sett många exempel på motsatsen: unga kvinnor som balanserar på gränsen till undernäring), deras matportioner är faktiskt extrema. Jag har redan ylat om revbensspjäll, och nu ska det handla om saftiga biffar. Från krogen på hotellet Hyatt Regency, där jag dinerade en kväll i sällskap med ett gäng glada danskar.
Menyn uppvisade en rad olika steaks i diverse storlekar, alla med vikten angiven i amerikanska ounces. Jag har hyfsat hum om enheterna, och insåg genast att den minsta biffen på 10 oz skulle räcka utmärkt för min del. Nästan 300 gram! I Sverige brukar vi räkna med 150-200 gram kött per vuxen person…
De övriga biffarna varierade i storlek upp till 24 oz. Det är ganska precis 680 gram.
För en person.
Orsaken till att detta klickade in i mitt huvud igår kväll var att jag gjorde middag till familjen. Stekte blandfärs. ungefär 700 gram. Lite mer än Hyatt Regencys Portehouse Steak, men icke förty: det räckte till hela familjen: två vuxna och en elvaåring som äter som en vuxen, samt två andra barn som visserligen äter rätt lite. Och resterna kommer jag att äta till lunch idag. Om jag orkar, jag vet inte.
En sak vet jag däremot: En Portehouse Steak skulle jag aldrig orka. Ingen normal människa behöver äta så mycket kött till en måltid.
Och en annan sak: experterna pekar ut köttkonsumtionen som ett stort problem i klimatfrågan. Dessutom pekas köttet ut som en mycket stor cancerrisk i massor av forskningsrapporter. Den senaste rekommendationen från FAO ligger på 300 gram kött från gris, nöt eller lamm. I veckan.
Break the habit
Recept bjuds det inte ofta på här. Jag tycker i och för sig att det är roligt att laga mat, men jag har lika lite tid för det som för något annat. Så det blir det vanliga rejset med korv, köttbullar, köttfärssås och spaghetti, fiskpinnar – ja, ni vet.
Men idag kände jag att det var dags att bryta vanorna.
Det ber ingen vild utflykt, men ändå: istället för den planerade köttfärssåsen gjorde jag en tacotårta. Utgångspunkten var ett recept från Hemmets Journal som jag hittade via bröderna Wennströms utmärkta sökmotor hittarecept.
Jag följde inte receptet särskilt noga. Philadelhiaosten ersatte jag med en blandning av crème fraiche och tacosås. Jag kryddade färsen med salt, peppar, grillkrydda (jajaja, jag vet, men nu blev det så) och en tärning olivoljebuljong på kyckling.
Principen är superenkel, och många av er gör säkert detta tredje fredagen i varje månad. Tortillas med fyllning emellan, lager på lager bildar en tårta, jag toppade med ost och skivad tomat. Konceptet kan förstås varieras efter tycke och smak.
Ett litet avsteg från den tråkiga vardagsmaten blev det i alla fall. Som vanligt kved Legolas plågat, men det gör han för jämnan, så det orkar jag inte bry mig om. IT-mamman och Magic gjorde en liten våg och Lilla Larsson åt ungefär som hon brukar.