All posts by Stellan

Hallå! Ser du lappen?

bild-235.jpg

Helt vanlig Post-it, eller?

Nix and nope, faktiskt inte. Den här är nämligen Super sticky.

Så heter produkten, och den är faktiskt det. Paw rik-titt. Super sticky, alltså.

Du som är skarpsynt ser att tröjan jag har på mig är gjord i så kallat funktionsmaterial. Jag är ju som bekant en sportig typ (var det någon som fnissade?) och gillar därför dylika plagg. Vanliga Post-itlappar, däremot, gillar inte funktionsmaterial. De trillar av, bara.

Den här sitter fast, och det gör den trots att jag precis spurtat i 180 knyck uppför trappan för att svara i en telefon i samma ögonblick som uppringaren lade på. Super sticky är dock nästan lika lätt att dra loss som en vanlig Post-it.

Onödigt, tycker kanske du. Det tycker inte jag, som emellanåt fäster mycket viktig information på sådana här gummerade papperslappar. Hädanefter är det Super sticky som gäller för min del.

Post-it har för övrigt en ganska kul bakgrundshistoria (åh nej, nu börjar han igen). Den började med ett misslyckat försök att utveckla ett nytt lim. Limmet fäste inte ordenligt. Vädelöst, tyckte utvecklarna. Limmet blev liggande i något labb hos företaget 3M både länge och väl. Tills någon kom på att det kanske var en bra egenskap att det gick att avlägsna limmet utan att skada underlaget. Det blev startskottet.

Men att sälja de små lapparna visade sig vara svårare. Inte förrän 3M skickade ut nästan hela sin personal, beväpnad med buntar av Post-itlappar, till så många kontor man kunde i staden Minneapolis. Genom att visa handgripligen kunde man kommunicera det smarta med lapparna.

The rest is history, som man säger.

En annan intressant sak med Post-it är förstås namnet, som är väldigt smart. Men det är också ett exempel på vad man brukar kalla ett degenererat varumärke. Numera kallar man nämligen alla små gummerade lappar för Post-it, även om de faktiskt inte är tillverkade av 3M, som äger varumärket.

Underbara bloggosfär

Efter att jag gråtit ut på bloggen igår kväll, har jag fått flera uppmuntrande och medkännande kommentarer.

Tack! Jag älskar er alla, djupt och innerligt. Ni gör livet värt att leva.

Personligen har jag reflekterat och skaffat mig en viss distans till det hela, vilket lett fram till insikten att problemet nog ligger lika mycket hos mig själv.

Dessutom fick jag ett mejl från en av läsare, som visar sig vara proffs på dylika ting. Personen ifråga har nu i två omgångar givit mig en rad goda råd som jag absolut ska prova. Jag har lovat att inte röja personens identitet, men har fått tillstånd att dela med mig av några av de goda råden:

  • Lägg känslorna åt sidan. Svårt, men nödvändigt.
  • Inga kommentarer av typen “Serdu! Det var ju gott, bara du smakade.” Då bryter man ned barnets självkänsla, och nästa gång vägrar de kanske helt att smaka, för att inte riskera att förlora ansiktet en gång till. (Kan alla höra mig härifrån skamvrån, förresten?)
  • Försök skapa en trivsam stämning vid måltiden. Du kan till och med förbereda genom att i förväg tänka ut något kul att berätta.
  • Plockmat i skålar och karotter stimulerar till att äta mer.
  • Låt barnet äta hos kompisar och släktingar.
  • Sist, tipset som jag tror kan göra verklig effekt i vårt hus: Gör ett avtal med barnet: Jag fixar maten, du får bestämma storleken på portion. Men det lagas ingen extra mat för din skull, för det hinner vi helt enkelt inte med.

Ska avsluta med att än en gång länka till Lisas artikel i Ica-Kuriren – där hittar du ännu fler tips och råd. Och glöm inte att barnen ser till att få i sig det de behöver. Vi lever i ett I-land, ingen kommer att svälta ihjäl.

Hörde du det också? Du därborta i hörnet?

Mm. Jaja. Jag hörde.

Bra. Då kan du ta av dig struten och gå och sätta dig igen.

Monopoogle

bild-51.pngDagens nördproblem/irritationsmoment: Google har ännu en gång gjort någon ändring i Blogger-plattformen. Nu kan man inte lämna någon länk till sin egen blogg om man inte själv är en Blogger-bloggare.

Kolla själv på bilden härintill. Fältet där man förr skrev in sin länk är borta, nu finns bara ett flät med den besynnerliga rubriken “Kallas.” Men visst – jag fattar. Google vill ha in alla på sin egen plattform.

Monopolistfasoner! Sånt gör mig synnerligen vred. och lite orolig, eftersom Google levererar en del tjänster som jag knappt skulle klara mig utan.