McDonald’s återlanserar favoritburgaren El Maco. El Maco Grande och El Maco Chicken får sällskap av El Nacho (se bilden nedan) samt två kampanjdesserter: kaktuspaj och Piña Colada-shake.
Jag har fått några reklamfilmer, som jag ska försöka lägga upp här på bloggen. Innan jag kan göra det, måste jag installera en ny plugin och mixtra lite med det, så jag återkommer.
Till dess får du vattna smaklökarna med en El Nacho, den lilla kusinen med nachos som kommer att säljas för femton bagis.
Italienska livsmedelsmyndigheter har gått ut och varnat hela EU för svenska pepparkakor, eftersom de innehåller ett ämne som heter kumarin, vilket påstås vara skadligt.
Nej, förlåt, jag menar ÄR skadligt. Om man äter sisådär en hel burk om dagen i ett par år.
Om du har gjort det, bör du kanske dra ned lite. Inte bara på grund av kumarinet. Då har du förmodligen andra hälsoproblem. Kumarin hamnar i pepparkakorna genom kanelen. Kanel finns i många andra produkter, mig veterligen är kanelinnehållet i pepparkakor inte extremhögt på något sätt.
Varningen från Italien gick ut via EU:s varningssystem RASFF (Rapid Alert System For Food). Systemet är till för krissituationer där man snabbt behöver få ut en varning till alla livsmedelsmyndigheter i Unionen. Det är ett bra och värdefullt system som fyller en viktig funktion.
Men man börjar ju undra: ska italienarna verkligen få vara med? Om de inte kan låta bli att pilla på knappen i tid och otid? Fast det är nog omöjligt att stänga ett helt land ute. Särskilt när EFSA, EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet har sitt högkvarter i Parma.
Nä, vi får ta en kaka till istället. Det är ju trots allt bara jul en gång om året.
I-landsproblemet nummer ett, som alltid får mig att känna en viss avsmak vid den här tiden på året, har ett namn jag inte kände till: affluenza.
Ordet kommer givetvis från engelskans affluent, som betyder ungerfär rik, välmående. Och det främsta symptomet på affluenza är det de flesta av oss sysslar med såhär i juletid: överkonsumtion.
Själv känner jag motvilja när jag ser alla grejor min familj samlat på sig. Prylar och bråte som ofta inte ens används, utan bara ligger och skräpar. Samtidigt är jag själv helt hopplös och funderar konstant på nya investeringar i mobiltelefoner, datorer, vidoekameror, slagborrmaskiner, vedklyvar och diverse annat. Jag lever verkligen inte som jag lär.
Kanske är det trots allt en sjukdom? Jag kanske har drabbats av ett virus, för då brukar det ju vara sådär: man vill verkligen inte vara sjuk, men man är det i alla fall. Och inga mediciner biter.
En närbesläktad åkomma är babylonsjukan. Efter vad jag förstått drabbas bara unga av denna sjukdom, som inte enbart handlar om att köpa grejer, utan också en press om att leva upp till en massa andra saker. Det kan handla om allt från karriär och resor till sexuella erövringar.
Samtidigt har jag nog märkt att det finns en vuxen variant av babylonsjukan också. Kunglig svensk avundsjuka som yttrar sig i att man kan skämmas över att komma i en gammal rostig bil – trots att den tuffar och går utan knot. Keeping up with the Joneses, som man brukar säga i den engelskspråkiga världen.
Till råga på allt finns ju den gamla hederliga Jantelagen, vilken innebär att även om man klarar att hålla familjen Jones takt, så ska man inte vara för duktig. Jag har hört tvåduktiga svenska företagare säga nästan exakt samma sak. Den ene hade Ica-butik i Lund och den andre sålde trävaror i nordvästra Skåne, och båda framhöll hur viktigt det var att undvika saker som sticker folk i ögonen.
Icahandlaren hade dessutom förädlat resonemanget till en enkel princip: Volvo är alltid ok. Därför köpte han konsekvent en av de dyraste Volvomodeller som fanns på marknaden, ofta utan att provköra. Han var mest intresserad av att få en som hade fräsig färg.
Affluenza, Babylon och Jante. Där har du den nya treenigheten. Så lyder Herrens ord.