Det ringde i min telefon i förmiddags.

“Ja hej, det här var xxx från budfirman yyy. Jag har fått en lite konstig körning här som jag undrar över”, började killen i andra luren.

Inte så konstigt. Mitt lilla företag håller inte precis till i city. Inte heller i något industriområde. Nuförtiden har de flesta bud-, post- och fraktbolag lärt sig att det finns en underlig snubbe i den där byn som hela tiden får små skumma paket levererade, och de vet adressen också. Men den här budfirman var en ny bekantskap. Med hjälp av mina beskrivningar och hans GPS lyckades vi dock enas om vart han skulle köra.

“Ok. Då dyker jag upp om en stund. Ska bara gå ut och köpa lite juice först!”

Undra på att killen var konfunderad. Hans uppdrag var inte bara att leta upp nån obskyr filur vid sidan av allfarvägarna – han hade dessutom fått i uppdrag att gå och köpa varorna som skulle levereras. Jag ska förstås inte klaga, det var ju bra service. Men lite kul också, jag tror inte budkillarna är vana vid att springa i affären och köpa grejer som de sedan ska leverera.

Hursomhaver, några timmar senare dök han upp med två juicepaket, och det var ju egentligen dom jag skulle skriva om: Tropicana Essentials Antioxidants, en juice gjord på blå vindruvor, äpplen, svarta vinbär, björnbär och tranbär.

Juicen är förstås, som namnet antyder, full av antioxidanter och enligt Tropicana rena hälsobomben. Det kan mycket väl stämma, bär och frukter är ju en bra källa till sådant. Men juicen är också god och har en friskt bärig och fräsch smak med lite lagom bett i. Det här känns fruktigt på ett bra sätt: inget slisk, nyttigt och duktigt. Det är mycket svarta vinbär, men inte för mycket. Druvorna och björnbären får också ta plats, medan tranbärssmaken inte är lika tydlig. Och så äpple, förstås. Äpple finns med i många juice- och saftblandningar. En råvara som går att få till vettiga priser och dessutom förmår att balansera de spralliga bären. Styra upp lite, liksom, utan att märkas för tydligt.

Jag gissar att den primära målgruppen är kvinnor i 25-30-årsåldern och en bit uppåt. Ingen högoddsare, med tanke på att ett kvinnoansikte pryder förpackningen. Prissättningen är som vanligt med Tropicana en del av konceptet. Det är premium, och det måste synas på prislappen också. Rekommenderat cirkapris är 24 kronor.

Jag gillar alltså juicen. Visst, den är inte billig. och egentligen finns det andra som jag gillar bättre. Men att kalla inlägget juiceblues, var inte det att ta i lite? Jo, kanske, men det rimmade så snyggt. Och dessutom är faktiskt juicen blå. Lika blås som mitt blod, på min ära.

Nejdå, jag har inte gått under jorden. Men jag ska villigt erkänna att jag sänkt bloggtempot rejält. Lägga av tänker jag inte göra, men det är helt enkelt mycket nu.

Tänkte i alla fall berätta om ett gäng nya produkter som jag testat, nämligen Ksnacks från Kellogg’s. Det är ett sortiment medmellanmålsprodukter som är baserade på spannmål, och i första skedet lanseras sex produkter.

All-Bran Apple Bars: Termen “bar” har jag utvecklat en viss allergi mot. Det är lite jobbigt, eftersom det inte finns något annat bra ord. Hur som helst: den här produkten skulle jag närmast beskriva som en slags kaka. Äppelsmaken är något vag, men finns där. Ganska sött och riktigt gott.

Special K Bliss: Hallon, choklad, nötter och annat gott blandas i den här produkten, som dock känns en smula “light.” Chokladen känns billig och hallonsmaken en smula artificiell. Men det duger i brist på annat.

Coco Pops Coco Rocks: Den här har jag inte smakat själv, utan gav istället Magic och Legolas varsin. Legolas omdöme var bara “ganska god”, medan Magic pratade om att smaken påminde om Kit-Kat. Vilket enligt honom inte är negativt.

K Special Mini Breaks: Som en liten godispåse. Fast med små munsbitar av bakta spannmålskakor med olika frön och gryn. Ganska söt och god smak, men relativt anonym.
Återigen lite grand som en småkaka, fast i godisformat. Och utan den där riktiga knorren som en riktigt god småkaka behöver.

All-Bran Mini Breaks: Uh-huh. Nu börjar vi närma oss. Det börjar bli svårt att sluta stoppa näven i den lilla påsen. En efter en åker de små trekantiga munsbitarna ner i magen och plötsligt är det slut. Med risk för att bli tjatig: det smakar lite grand som en småkaka, och den här varianten gillar jag av någon anledning som är svår att sätta fingret på.

Nuts about Nuts: Den sista produkten har jag ingen bild på, men det är återigen en bar – eller stycksak, som man säger i livsmedelsbranschen – och nu börjar det bli riktigt godis. Den här kan jag byta mot en kexchoklad närsomhelst. Den är kalasgod: nötter och honung utan att det blir sådär klibbigt och klistrigt, bara precis lagom.

Okej, slutomdömet blir klart godkänt för alla produkterna. Med ett förbehåll, och det är den här känslan man får när man ser förpackningen: hälsosamt. Förpackningarna signalerar att detta är runsrent, och Kelloggs rykte är trots allt rätt fläckfritt. Men när man dyker ned i innehållsförteckningen så hittar man socker, socker, socker. De flesta av de här produkterna innehåller runt 25 procent socker.

Det är mycket.

Och gott.

Men inte nyttigt.

Det har hunnit går ett tag sedan jag testade denna, faktiskt. Såpass länge att dagens lunch blev resterna av nämnda test, framgrävda ur frysen.

För det första bör man nog förklara lite vad detta är. Produktserien heter Grön Deli, den här varianten innehåller bladspenat, kikäter, grillad paprika i en fyllig tomatsås med linser.

Jag skulle vilja kalla det en måltidskomponent, även om Findus även anser att den kan ätas på egen hand som den är. Det har jag inte provat. Istället fräste jag bara blandningen tillsammans med strimlad skinka och kokt pasta.

Det är faktiskt ganska gott. Lagom avvägd smak från tomatsåsen och kikärterna ger en skön brytning, både med sin smak och konsistens.

Enkelheten kan man inte heller klaga på. Rakt ned i stekpannan med lite olja, bara. Konceptet är ett smidigt sätt att få variation i vardagsmaten, och jag kan mycket väl tänka mig att köpa den här produkten igen. Nackdelen för mig personligen är att jag då måste tillaga ytterligare något, för den här typen av blandmat (som jag själv älskar) är något av det värsta Legolas vet.