Cloetta kör hårt med så kallad brand extension. Bolaget har valt ut en grupp varumärken som man prioriterar och dessa förnyas och flerfaldigas på många sätt. Bästa exemplet är kanske Dumle, den gamla sega klubban som man fick på bion i Ellös Folkets Hus, och som numera finns i alla upptänkliga former. Som till exempel glass eller chokladpulver.

Center är också ett av de prioriterade märkena, och här är en av de senaste variationerna på det varumärkets tema:

Cloetta Center Season Taste of Hazel. Kanske världens längsta namn på en chokladbit? Nix. Det finns nämligen en kusin som har ett ännu längre namn: Cloetta Center Season Taste of Funky Pear. Ordet funky är för övrigt, som den gode Xtian påpekar, en smula dubbeltydigt och kan vara tämligen negativt – åtminstone vad doften beträffar…

Hursomhelst: Taste of Funky Pear har en päronsmak som är så diffus att jag inte märkte den först. Produktchefen kallar den säkert “subtil”, jag säger att det var mycket väsen för lite ull. Den finns där, men inte mer.

Hazelvarianten är godare, avsevärt godare faktiskt, med en len och mjuk hasselnötssmak som passar utmärkt med chokladen. Båda sorterna är för övrigt – enligt mitt förmenande – godare än den ordinarie centern som jag aldrig diggat så där värstans. Om jag vore coach, skulle både Funky Pear och Mr. Original sitta på bänken. Unge herr Hazel skulle få ta över i anfallets mittersta position.

Synonymt för dem alla är dock att mjölkchokladen inte är så god som den skulle kunna vara. Den smakar torrt och fnöskigt på ett sätt som får mig att tänka på chokladkakorna min mormor vid sällsynta tillfällen köpte på Konsum. Nordchoklad hette märket, och det ägdes av Konsumbolaget Candelia. Som Cloetta sedermera köpte. Kanske kör de med samma recept, vad vet jag. Men chokladen är som sagt inte trumfkortet, och det var väl Cloetta självt som myntade uttrycket?

“Det är kolan man vill åt.”

Jag har hunnit med att testa en smärre drös med nya produkter de sista dagarna. Men jag har varit dålig på att dela med mig. Nu sitter jag dock ensam och allena vid köksbordet med två datorer (IT-mammans konvalescent som jag försöker rehabilitera, samt min egen) och då tänkte jag passa på. Det blir mycket dötid medan man väntar på olika uppdateringar och kontroller, omstarter i felsäkert läge med och utan nätverk och annat trams.

Ska börja med nya brödet Solklart från Skogaholms. Har redan skrivit någon rad om det, när jag hittade brödet i butiken med en av Skogaholms kittlande etiketter: “Vill du vara först?”

Inlägget, med bild och allt, renderade faktiskt en kommentar från självaste produktchefen, vilket var lite kul. “Hoppas du gillar brödet!”, skrev hon. Gör jag det? Tja, jag vet inte. Det är väl ok, men smaken är lite sötdegig på ett sätt som jag inte riktigt uppskattar. Solroskärnor är väl annars alltid rätt, i princip. Men tyvärr, jag kommer nog inte att köpa Solklart igen.

Jag har också testat Godmorgon Shot, en slags koncentrerad fruktdryck som Jo-Bolaget (som ägs av Arla och Skånemejerier) lanserade rätt snabbt efter att Unilever släppte sin Knorr Vie Shot. Grundtanken är densamma: alla vet att vi får i oss för lite frukt och grönsaker, här är en produkt som gör det lättare att tillfredställa det behovet. Det där är rätt omdiskuterat, Livsmedelsverket gillar till exempel inte marknadsföringen av vare sig Knorr Vie Shot eller Godmorgon Shot. Viktiga näringsämnen kan gå förlorade i pressningen, menar man.

Jag har smakat alla de här produkterna, och Godmorgon är ju de nyaste. De smakar inget vidare, smaken blir liksom in-your-face, det blir för krävande. Å andra sidan är shoten så liten att man kan stå ut med det. Men handen på hjärtat: jag tar hellre en riktig apelsin. Godare och billigare.

Om jag skulle tvingas välja en av de två sorterna av Godmorgon, skulle jag ta den röda, som kallas äpple/morot/jordgubb. Den orange varianten morot/mandarin/pumpa och är inte lika god. Båda sorterna innehåller långt fler frukter och grönsaker än de som finns i namnet.

Idag till lunch behövde vi fixa något snabbt, så jag sträckte mig smidigt till kylskåpets nedersta hylla och plockade fram en av Kungsörnens nya pastasåser. Champinjon och crème fraiche lät mest attraktivt.

Det var det inte. Varning utfärdas. Såsen är geggigt slemmig i konsistensen och smakar industriellt. Visst är det smidigt att kunna hälla rätt i kastrullen och värma, men det måste smaka ok. Den här såsen är farligt nära rött kort. Men jag nöjer mig med ett gult den här gången. De tre andra varianterna väntar på att bli testade – återkommer med detta.

Dock är det en sak som måste påpekas: “3-4 portioner” utlovar förpackningen. Det kändes tveksamt redan i butiken, och när såsen väl är upphälld bekräftas farhågorna. Det handlar möjligen om 3-4 dagisportioner.

Nu tycker ni att jag är en riktigt surgubbe, som tänker såga allt. Så är icke fallet, för nu kommer nämligen ett par roliga överraskningar. Och då handlar det förstås om chips.

OLW:s senaste heter Sourcream & Pepper. Jag tycker den är skapligt god, även om den har en fränt ton i smaken som jag inte riktigt går igång på. Bild har jag inte lyckats nosa fram, tyvärr. Detsamma gäller för Estrellas nya Tra-la-la-chips, som beskrivs som “tunna potatischips med smak av Italien.”

Och de är svingoda. I tell ya. Mmm. Tyvärr hävdar Estrella att detta är en tillfällig lansering, så jag kanske ännu en gång måste mana till kamp. De här chipsen måste få stanna! Du akn göra en insats – gå och köp. Nu!